Glasögon.

Based on a true story.

Att glasögon kunde vara så problematiskt visste jag verkligen inte. Jag var på väg till tunnelbanan, som vanligt egentligen varje morgon och stundvis på eftermiddagen. Det brukar finnas många barn i mitt bostadsområde och ibland skriker de ganska högt till sina föräldrar på balkongerna eller så åker de kundvagnsrace. På morgonen däremot verkar de vara på väg till skolan. Jag antar att de är likadana som vi när vi var små på det sättet.

Det är roligt när någon börjar prata spontant med mig, utan någon som helst anledning egentligen. Ofta brukar det handla om att fråga efter en cigarett, vilket jag vägrar om personen ser ut att vara yngre än jätteliten. Annars är det mest tiden eller en enklare vägbeskrivning som gäller och även om jag inte hittar själv brukar jag försöka hjälpa till. Den här gången handlade om glasögon och personen i fråga är väldigt, väldig kort. Vi möttes på promenadvägen mot centrum.

- Hej, du har glasögon, säger han och pekar på mina och sen på sina egna. - Jag har också glasögon, säger han och ler stort.
- Ja, svarar jag vuxet och sådär oförståeligt.
- Du har också glasögon, säger han medan vi båda promenerar längs vägen.
Han är ganska liten, kanske 10 år eller så. Fast det ska ju ärligt sägas från min sida att jag har svårt att se skillnad på 8, 10 och 12 år när det gäller barn.
- Ja, jag har också glasögon, svarar jag och ler. Detta är ett spontant samtal som jag kommer att se tillbaka på som det bästa som hände denna dagen, tänker jag nu.
- Gillar du dina glasögon? frågar han och ser lite skeptisk ut. Hans fötter rör sig hela tiden ungefär dubbelt så fort som mina. Korta ben de har, såna där barn. Hur orkade man egentligen ta sig fram förr, allting var ju dubbelt så långt bort.
- Ja, jag tycker om mina glasögon, svarar jag och tittar ner på den numera lite funderande killen. Jag undrar om hans föräldrar sagt någonting om att man inte ska prata med främlingar, men jag kanske ser ganska vänlig ut. Eller så är det bara för att jag har glasögon, och folk med glasögon får ju faktiskt prata med varandra.
- Jag gillar inte mina glasögon, säger killen medan han tittar ner i marken. Han ser lite sådär besviken ut och som att han har funderat på det här länge.
- Det är väl bra att kunna se och läsa och så, säger jag.
- Mmm... Men dom är i vägen.
- Är de i vägen? frågar jag nyfiket.
- Alltså såhär! Ocn nu tittar han upp på mig och tittar ner omvartannat, för han vill se på mig när han berättar och samtidigt inte råka gå in i nånting kanske. - När jag spelar fotboll, så, och springer och dribblar så med bollen, va, då då, när nån såhär sparkar bollen till mig och jag ska nicka här, säger han fort utan andetag och pekar på sin panna.
- Ja? säger jag och vill höra mer.
- Då då när jag ska nicka här, säger han igen och pekar på sin panna strax ovanför näsroten. - Då träffar bollen glasögonen och poff liksom, så bara går de sönder, så, i två delar liksom.
- Ojdå, svarar jag och föreställer mig hur man egentligen nickar en boll. Kanske barn nickar dem längre nere på pannan, för visst finns det fotbollsspelare med glasögon.
- Men finns det inte fotbollsspelare med glasögon? frågar jag honom.
- Jo. Nä. Nä. De har linser, svarar han.
- Jaha, men kan inte du har linser? undrar jag och funderar på om det egentligen finns linser för barn.
- Mamma säger att det gör ont med linser, svarar han besviket.
- Jaså, ja, det vet jag inte, säger jag och nu kanske jag lägger mig i det här barnets uppfostran mer än jag borde.
- Och sen och sen! ropar han nu, ordentligt engagerad.
- Ja, och sen?
- Ja, sen är de i vägen hela tiden, säger han och nu är vi snart framme på slutet av vägen.
- Är de i vägen annars också?
- Ja, när jag ska mysa med mamma, så, mmmm mmm, säger han och omfamnar sig själv och skakar hela kroppen fram och tillbaka som att han myste med sin mamma.
Jag ler. Så stort jag ler. Vilken underbar liten kille och vad glad hans mamma måste vara. Dessa förbannande glasögon tänker jag och svarar honom.
- Nä! Det är ju inte alls bra! säger jag.
- Mmm...
Vi är framme vid torget och det är dags för mig att vika av mot tunnelbanan.
- Nu ska jag till tåget. Vi ses!
- Ok! säger han lite förvånat, och tuffar iväg mot skolan.
Jag vänder mig om en gång och tittar på denna sköna lilla kille. Det här med glasögon som inte går att kramas med - det måste jag verkligen göra något åt.

En vanlig jävla morgon.

Bara en vanlig jävla morgon. Utan att öppna ögonen skulle jag gissa att klockan är runt halv tio. Det brukar hon vara när jag vaknar vid den här tiden. Det är inte huvudvärken som stör mig. Den känns knappt, även om den egentligen borde ha varit dunkande, starkt dunkande vid det här laget. Det som irriterar mig är inte heller att jag inte minns vad som hände igår. Problemet är att jag minns precis vad som hände igår. I alla fall före de första slaget.

Utåt har jag aldrig varit särskilt våldsam. Mot vänner och störande främlingar har alltid ett leende och en djup förståelse varit vägen fram. Utåt har alltid varit en yta. En insjö utan så mycket som en lätt bris. Igår kom en skitförbannad blåval upp ur det förstående djupet och allt vatten trycktes upp på stranden, krossade träden och lämnade en pöl av lera. Inlera.

Kisande ögon och fötter som glidit utanför täckets nedre kant. Eller sida. Det är oklart vilket håll täcket egentligen ligger på. Så mycket är tydligt att det är kallt i rummet. Det får bli en senare upptäckt ifall ytterdörren fortfarande står fullt öppen, och hur mycket av inredningen som finns kvar där utanför. Det är kanske inte stans ärligaste kvarter.

Istället för att lista ut täckets egentliga position är det enklare att bara sträcka ner handen på golvet för att hitta närmsta plagg och kasta det mot fötterna. Det kanske har sina avigsidor, men något som kan vara förrgårs eller i bästa fall gårdagens kalsonger hänger nu glatt över den högra foten. Det värmer i alla fall litegrann.

Min högra arm har fastnat. Hur lyckades den med det? Det skulle kunna vara ett snöre, men tidigare erfarenheter visar att det är svårt att göra en knut när den ena handen är vad som ska knytas fast. Och viktigare är såklart att fråga varför gårkvällens händelser egentligen skulle inspirera mig till ett sånt sjukt agerande. Det är en sak om det finns ett sexuellt spel i bilden, om så bara med sig själv och en hemmabyggd vagina av Playdo. Ingenting jag kan komma på från dygnets senaste 12 timmar kan få mig att tänka på något som skulle få mig att göra det igen.

Ett öga öppet. Ett öga fort stängt igen. Det kan inte vara sant. Ett öga öppet igen. Blickar ut över så mycket jag kan se från en liggande position, fast i något fortfarande oklart i ena armen. Kalsonger på foten är inte så förvånande. Inte heller att en av garderoberna är utriven och att alla finkläder ligger på golvet, på stolen, i fönstret. Inte förvånande att ena armen saknas på Zara-kostymen och att den sitter uppklippt i utdragbara mönster fasttejpad på taklampan. Man måste få experimentera, även i sina mesta jobbiga stunder, eller hur? Det som förvånar mig är killen på andra sidan sängen.

Det var självklart att klippa till honom. Min gräns var nådd för längesen och jag hade andats ett par extra gånger och svalt all ära och respekt. Det spelar ingen roll vem som började, men jag är ganska säker på att det var jag. Det är alltid jag. Det var också jag som utdelade det första slaget och även om jag minns vad jag hade föreställt mig att göra med honom är det inte lika tydligt vad som hände. Men hans näsa blödde. Hans näsa borde blöda. Något med hans näsa gjorde jag definitivt. Om det inte bara var i min fantasi innan jag började. I min fantasi innan jag ens pratade med honom för första gången. När jag sträckte fram min hand för att hälsa på honom låg han redan på golvet och skrek. Med en blödande näsa, helt klart.

Varför ligger han i min säng? Han andas tyst och det är nästan ett slags lugn över hela hans uppenbarelse.

Ett andra öga öppet. Japp, det ser samma sak. Två ögon kan ju inte ha fel. Två blinkande ögon kan absolut inte ha fel. Jag tittar en gång till på min arm. Två ögon ser tydligare än ett och min arm är fast för att hans hand omsluter min. Hårt. Ömt, men fast sitter den. Ett kort försök att ta tillbaka den till mig leder bara till att han mumlar lite sött, vrider sig och håller den än mer ömt och än mer fast.

(oavslutad)

Dialog om måste.

- Förlåt, du höll på att säga nånting om vad man måste?
- Ja, man måste göra vissa saker.
- Hur menar du?
- Som just nu. Du måste åka ner.
- Varför det? Jag orkar ju inte.
- Orka är inte en fråga här.
- Vaddå? Om man inte orkar, hur ska man då klara av någonting. Det krävs väl styrka och kraft för att kunna finnas där för andra.
- Man finner styrkan.
- Äh, vad är det där för mumbo-jumbo-blaj?!
- Man finner den för att man måste.
- Nu är du här med det där "måste" igen. Allt detta "måste" hela tiden.
- Ja, men vad har du för alternativ då?
- Alternativ? Alternativ? Jag har ju alternativet att inte göra något. Att faktiskt bara sitta här och inte göra något.
- Du menar fly.
- Jag flyr ingenting!
- Du flyr ju ifrån din rädsla.
- Det här har inget med rädsla att göra. Jag är inte rädd för att göra det. Jag kanske bara tror att det är bättre för mig att vänta kvar här.
- Bättre för dig ja. Har du någon gång tänkt på andra?
- Andra. Jag gör inget annat än tänker på andra. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Det börjar bli dags för mig att tänka på mig själv. [tystnad] I alla fall litegrann. Förtjänar inte jag det?
- [tystnad] Är egoism något man förtjänar?
- Jag pratar inte om egoism.
- Du pratar ju om att göra något för dig själv. Är inte det egoism?
- [tystnad] Nej. Nej, egoism är att bara tänka på sig själv. Hela tiden. Egoism är att inte bry sig om andra. Jag bryr mig om andra, men för att kunna göra det måste jag även ibland ta hand om mig. Bara mig.
- Jag tycker det är samma sak.
- Det är väl inte samma sak?
- Om du bara gör för dig själv så är det eogism och...
- Men!
- Vänta nu! Lyssna klart. Att göra saker för sig själv är egoism, men om du gör något för dig själv för att hjälpa andra, då handlar det ju åter igen om att göra det för andra. En slags självuppoffring. En uppoffring för andra.
- Du är ju inte klok nånstans! Så vad du menar är att antingen är jag egoist eller en uppoffrande stackars jävel?
- [tystnad] Ja.
- Det måste finnas en mellanväg. Ett mellanord.
- Ord. Är det ord du söker?
- Nej, det är det du som gör. Jag söker inte ord, jag försöker bara beskriva hur jag tänker och känner. Och för det behöver jag berätta det. Och jag berättar med ord, fast med flera ord. Du verkar vara fast i att finna ett ord. Ett enda ord som beskriver hur jag har det. [tystnad] Som att det vore så enkelt.
- Jag har inte påstått att det är enkelt.
- Kanske inte i så många ord, men du letar efter ett enda ord för att beskriva vad jag vill. Och det är att förenkla. Du försöker förenkla. Vågar du inte se det komplicerade i det här?
- Jag tycker inte det är så komplicerat.
- Du tycker inte livet och allt däri är komplicerat?
- Jag tycker många saker är komplicerade. Men kanske bara för att vi gör dem mer komplicerade än vad de är. Som kärlek. Det måste ju vara enkelt för att njutas av. När man komplicerar det, när du komplicerar det så tappar du allt som är underbart med kärlek.
- När började vi prata om kärlek?
- JAG började prata om kärlek, nu.
- Menar du att kärlek är egoistiskt?
- Förlåt?
- Kärlek. Det är ju att bry sig om någon annan, men samtidigt vill man såklart må bra själv. Är det då egoistiskt? Eller kanske självuppoffrande?
- [lång tystnad] Jag trodde inte du ville prata om kärlek?
- [suck] Jag ville prata om att jag inte måste.
- Du måste inte.
- Men du har ju sagt att...
- Jag har sagt att du måste åka ner. Men jag är inte din chef. Du behöver inte göra det för att JAG tycker att man måste. Min åsikt är att man måste. Det är vad jag tycker. Vad du sen tycker är något annat, det får stå för dig. Du måste ta dina egna beslut.
- Där är du igen med dina "måsten"!
- Nej, jag är här igen med vad jag tycker. Jag tycker att du måste åka ner och jag tycker också att du måste ta dina egna beslut. Sluta föra över allt ansvar på mig!
- Du måste sluta tycka så jädrans mycket.
- Kanske det...
- [lång tystnad] Visst vet jag att jag inte måste göra vad du tycker. Men du är min vän och du känner mig och jag lyssnar på vad tycker. [tystnad] Jag lyssnar för att få råd, för att kunna bestämma mig.
- Du lyssnar för att du inte vill bestämma själv.
- Nej...
- Du lyssnar för att...
- Nej!
- Vill du lyssna eller vill du inte få "mina råd" som du säger. Min åsikt är att du måste. Mitt råd är att du måste fatta dina egna beslut.
- Va? Det betyder ju ingenting!
- Det gör det visst.
- Det gör det visst inte! Hur fan kan ett råd vara att jag ska göra som jag vill, men att jag ändå måste? Ett råd..
- Alltså.
- Tyst. Nu får du lyssna på mig en stund. Ett råd ska ju vara en hjälp på vägen. Det ska vara en brygga från där ajg befinner mig nu till... Fan, till någon annan sida på nån jävla flod eller vad det heter. En lian till ett annat träd och...
- En lian..?
- Ja! Eller ...
- Försöker du symbolisera en livlina?
- Jag försöker berätta vad ett råd är.
- Jag vet vad ett råd är.
- Nä, jag tror inte det. Du tror att ett råd är att kasta ur dig alla dina åsikter och ge mig möjligheten att välja mellan dem. Det är ju fan som att säga att en riktigt bra grundskolelärare är en person som ställer ett 24-bands uppslagsverk på katedern i klass 1 och säger "Varsågod. Här är all världens kunskap. Ta för er!". [förtydligande handgest]
- Tja, det är ju ett sätt.
- [tystnad] [frågande blick]
- Kunskapen finns ju där. Det är bara eleverna som är för trötta för att vilja ta sig till den.
- Menar du att jag är trött? Att jag är för trött för att lyssna på dina "råd"?
- Är du trött?
- Jag är fan inte trött!
- Men du är upprörd. [tittar upp med hakan sänkt] Kanske för upprörd för att lyssna. För att "öppna uppslagsverket"?
- Du är för upprörd! Visst, visst du är lugn i rösten, men nåt måste vara seriöst upprört i din barndom eller pubertala stadie att du just nu inte kan skilja upp från en blå vägg.
- [skratt] En blå vägg?
- Jag menar att du måste vare helt tokig, som tror att råd innebär... ett uppslagsverk... Att jag skulle...
- [ler] Du är ganska trött va?
- [suck] [litet leende] Tja... Lite trött kanske.
- Så, vad vill du göra?
- Jag vill bara sitta här.
- Och göra inget?
- Och göra inget.
- [tystnad]
- [tystnad]
- Du måste inte...
- Schhh....
- Jag bara säger att...
- Schhh....
- [tittar sig omkring]
- Du måste sluta ge råd nu. Du är inge' bra på det.
- Inte?
- Inte idag i alla fall.
- Men andra dagar? [frågande blick]
- [leende] Ja, andra dagar är du bra.
- Ska vi bara sitta här då?
- Ja. Och göra ingenting. Kan du göra det?
- [tänkande ser sig omkring] Jag antar det... Om jag måste.
- Ha ha! Ja, du måste. [skrattar] Ja, det måste du!
- [skrattar]

(slut)

9.

Det var något i hennes blick. Skuld var långt passerat. Det måste ha varit något än tyngre, än värre. Redan när hon satte sig ner och jag log för att omedelbart inte få ett leende tillbaka visste jag givetvis vad det var, i all min fördomfullhet. Inte egentligen så mycket fördomar om henne, som insiktsfullhet om mig själv. Det hade kunnat vara jag. Det borde ha varit jag.
- Vad är det? frågar jag vänligt, fortfarande med mitt mjuka leende riktat mot henne.
Det är med ett försöka att svälja den torra klumpen i halsen som hon tittar ner åt vänster och ner åt höger och sedan rakt upp och hon andas tungt. Så jag frågar igen.
- Har det hänt något?
Någonstans inom henne vet hon att jag vet. Ända sedan vi träffades förstod både hon och jag att vi såg rakt igenom varandra. Långt innan den andre fått en chans att berätta så visste vi redan att inget behövde sägas. Det var därför jag redan visste. Och det var därför det borde ha varit jag. Inte han. Och det var därför jag slutade le.
- Varför? var den enda frågan jag hade.
Jag försöker verkligen att låta mina ord tala för mig och inte låta mina ögon uttala den otroliga sorg jag nu känner inom mig. För vi vet att det är såhär det slutar.
- Jag vet inte... svarar hon.
Det sämsta av alla svar. Samtidigt det mest självklara. Det enda svar vi kan ge när vi har gjort det otänkbara. För i stunden var det självklart och efteråt oklart och vi vet faktiskt inte vem vi var och hur vi tänkte.
- Du vet inte? frågar jag, för det är de enklaste ord att säga medan mitt hjärta bultar hårdare för varje sekund som sanningen spikas upp löpsedel för löpsedel i bröstet.

HON GJORDE DET
(SKOLFOTO)
- DET BORDE
HA VARIT JAG
(NYTAGET FOTO)
Bästa vännen talar ut

- Vad händer nu? undrar hon med den tystaste av röster.
Hon ser den. Den minsta av tårar vid mitt öga och trots idoga försöka att behålla ett lugn snarare än en värdighet hittade den ut. Hennes hand rör sig självklart till mitt ansikte och med sin tumme torkar hon bort den och får till en kvarts sekunds leende med ena halvan av hennes mun. Hennes hand ligger kvar på min kind och det är en kamp att slå undan tanken att lägga min egen ovanpå hennes. Det är en kamp att inte böja mig fram och kyssa den där munnen. Varför skulle jag inte? Alla korten ligger ju på bordet och snart kommer vi nog aldrig att ses mer. I alla fall inte på ett mycket långt tag. För en sida måste väljas och denna vackra människa till trots är det en annan sida min lojalitet kommer att falla på. Denna vackra person också till grund för att den måste falla.
Hon ser vad jag vill och lutar sig tillbaka och tar sin hand med sig.
- Var det skönt? frågar jag kallt. En knivskarp kommentar som skär rakt igenom allt vi betytt för varandra.
- Vad fan betyder det? svarar hon direkt mellan spända tänder. Hon kämpar för att hålla tillbaka sina egna tårar.
- Du vet vad det här betyder, svarar jag. - Och nu undrar jag om det var värt det. Det måste ha varit ett jävligt skönt knull. Hur många gånger kom du?
Hon ser besvikelsen som gömmer sig bakom min kyla och väljer att inte bry sig om den.
- Tre. säger hon lugnt och hennes blick är nu lika kall som mina kommentarer.
Man skulle kunna tro att hela caféet lyssnade på vår konversation, för just nu kändes inga andra ord i luften än våra egna. När vi lutade oss tillbaka för att samla kraft, eller kanske helt förlora den, hörde vi åter igen sorlet som hela tiden svävat runt i lokalen. En hemsk tanke skulle precis till att etablera sig i mitt huvud när den avbröts av det starka pysandet från espressomaskinens mjölkskummare.
Tre, tänkte jag och funderade på hur hon lät den sista av dem. Det sista andetaget och den sista njutningen av vår tid tillsammans. För det var så jag såg på situationen. Hon skulle vara tvungen att berätta det för sin pojkvän, min bästa vän, och jag skulle ställa mig på hans sida och kalla henne för ord som tills för en stund sen var fullständigt otänkbara.
- Du måste berätta det för honom, sa jag som ett resultat av tanken jag precis hade.
- Aldrig! sa hon. - Jag kan aldrig berätta det!
- Ursäkta? svarade jag.
Hennes tidigare lugn hade nu förvandlats ett en försvarande skepnad, toppad med förvirring. Om hon hade kunnat se sig själv genom mina ögon hade hon sett rädslan träda fram över hela ansiktet och gåshuden göra sig bekant med den tunna röda skjortan som natten innan lättvindigt fallit till golvet i en lägenhet inte långt härifrån.
- Han kan aldrig få veta. säger hon. - Inte en chans att jag säger något. Vi har kommit överens att inte berättar det.
- Vilka "vi"..? frågar jag med ögonbrynen i sin mest sänkta och undrande uppsyn och hela huvudet vridet en timmes klockslag ner åt höger.
- Jag och... börjar hon, men stannar och tiden fryser.
Vi sitter tysta en minut medan ingenting händer.

(oavslutad)

8.

Det fanns bara två anledningar att stanna och båda verkade för tillfället inte särskilt roliga. Från början hade det känts självklart att ge sig av och ingen kunde säga något som skulle hindra henne. Det var först när allt var tillräckligt långt borta som hon började tänka på det och då var det redan för sent att vända om och gå tillbaka. Hon kände dessutom att det var dags för förändring och något nytt spännande fantastiskt. Jag skulle önska att en av de två anledningarna för att stanna var jag, men mig var en av de sista människorna hon tänkte på när hon sprang. Och ni ska veta vad hon sprang. Vad kunde få en person att röra sig så fort? Det var inte rädsla, för hon är en tuff tjej. Så hård hade livet pressat henne att bli och att fly var inte hennes stil. Jag minns en gång, när vi för många år sen bodde tillsammans och grannarna knackade på vår dörr på översta våningen sent en kväll. Själv vred jag locket till ögongluggen för att se vilka arga händer det var som bultat så hårt på dörren och där stod tre män. En av dem kände jag igen från ett par våningar under oss och de två andra hann aldrig synas genom linsen innan hon hade greppat handtaget och slitit upp dörren.
- Vad?! sa hon bestämt och männen blev stumma en sekund eller två.
Av vilken anledningen de nu hade valde de att inte tilltala henne. Den kortare av männen spände ögonen, så spända som trötta ögon kan spänna, i mig och nästan mumlade.
- Du måste sluta spika.
- Förlåt, svarade jag och tittade bakåt för att se vad det var jag kunde ha spikat medan jag alldeles nyss satt i soffan och tittade på ännu ett gammalt avsnitt av Vita huset.
- Jag kan inte sova när du spikar. Sluta spika.
Det verkade oklart ifall de två männen bredvid också var upprörda över vårt spikande, ifall de var moraliskt stöd eller bara var nyfikna över vem det egentligen var som spikade såhär sent på kvällen. Stora var de i alla fall.
- Jag har... försökte jag när hon ställde sig framför mig och, två decimeter längre än den korta spikmannen, såg ner på honom och sa vänligt hårt.
- Vi har inte spikat något.
- Ni måste sluta spika, fatta, jag måste kunna sova. säger han igen och ögonen tittade nog mer på hennes underkropp av trötthet än av intresse.
- Hallå! Titta upp! säger hon bryskt. Vi spikar inte. Vi är inte spikare.
Männen bredvid spikmannen började se ganska obekväma ut. Kanske var det av hennes närvaro eller kanske för att de började inse att spikandet nog inte kom inifrån den här dörren.
- Ni kan komma in! Kom in och visa vad det är vi har spikat! tillade hon och pekade inbjudande på ett oerhört inte alls inbjudande sätt mot hallen och vår lägenhet.

(oavslutad)

7.

Att kalla det för en levande fontän skulle de flesta ifrågasätta, eftersom det finns något vackert estetiskt och kontinuerligt uppsträvande i den eller de strålar och duschar av vatten som lämnar och återvänder till det vi kallar fontän. I det nuvarande sinnestillståndet och med den andliga tystnaden som bredde ut sig över klipphällen skulle några välja att kalla det för en mänsklig dopfunt och andra skulle direkt kritisera det här, då dopfuntar så sällan explosivt blåser ut allt vatten och framför allt inte tar ett djupt panikfyllt andetag strax därefter. Från mitt håll, om jag på något sätt hade varit medveten att uppfatta situationen, stod jag en näslängd ifrån en isländsk gejser vid utbrott och medvetenheten återkom sakteliga när jag förstod att gejsern var min egen mun. Jag la mig ner på rygg igen med armarna utsträckta endera åt öster och endera åt väster. Benens position och eventuella närvaro var för tillfället långt ifrån min första prioritet. Regnet fortsatte att falla och molnen fortsatte att demonstrativt stå fullkomligt orörliga medan de barrikerade solens ömkliga försök till synlighet. Om det senare var jag tämligen omedveten och inte särskilt intresserad av eftersom blod desperat försökte tränga in förbi mellersta artären till centrala delar av hjärnan för att informera det omedelbart närvarande om var fan jag egentligen befann mig. Varför fick bli en senare fråga.

Efter att ha samlat in fakta och en del lösa antaganden från kroppens yttre nervnätverk har hjärnans inåtgående funktioner i samarbete med en ambitiös och därför mycket ensam del av hjärnstammen kommit fram till att jag: 1. Ligger på rygg. 2. Är väldigt blöt och 3. Något hungrig (törsten hade tacksamt löst sig självt genom ett rikligt intag av mineralfattigt regnvatten genom ett par uppåtriktade kroppsöppningar). Viljan att resa sig upp befann sig ännu i ett slumrande tillstånd och hypofysen kände ingen lust att utsöndra några hormoner som kunde väcka lust i livsbejakande reflexer. Därför låg jag kvar och väntade på att den reella tiden synkroniserades med min inre klocka så att vi båda kunde existera i ett faktiskt nu. Det tog ungefär tolv minuter.

Det är lockande att erkänna den spontana känslan att bara överföra det som för närvarande kryper runt på min hand till munnen för att åtminstone åtgärda en av de tre slutsatser det ännu uppvaknande centrala nervsystemet kommit fram till. Det skulle däremot vara ganska vidrigt och eftersom det intellektuella fortfarande är kraftigt bedövat gör jag det. Mitt minne är tyvärr aktiverat så jag skulle senare komma ihåg att det var väldigt vidrigt. På grund av andedräktens viktiga roll i valet av lämplig partner är kunskapen om munhygien och flera sätt att upprätthålla den inprogrammerad i själva ryggmärgen, varför det faller sig naturligt att den andra handen på egen hand hittar en tunn kvist och började peta ut de skalbitar som fastnat mellan ett par nyförälskade och tätt sammanförda kindtänder. Proceduren börjar om när ett nytt krypande kittlar den första handen och pågår så till en kraftig vindpust får det inträngda vattnet i alla mina klädesplagg att kyla min hud till en outhärdlig grad och jag uttrycker nu denna känsla på bästa möjliga sätt.
- Ahhhhhhhhhhhh!
Två sekunder senare står jag upp, fullständigt förvirrad och undrar varför jag håller en halv tvesjärt i den ena handen och varför den andra frenetiskt och helt utan hjälp av min vilja försöker pressa in en barrig gren i min vänstra gom. Jag bestämmer mig för att omedelbart ta kontrollen över min kropp igen, tömmer båda händerna och stoppar huttrande ner dem i fickorna. När jag inte hittar några förstår jag att mina byxor saknas. De finns säkert, men inte någonstans på mig. Min blick följer de håriga och våta benen neråt förbi knäskålarna och en märkvärdig tacksamhet märks i mig när jag upptäcker att strumporna är kvar. Inget ovanpå dem, vilket hade varit det mest naturliga när jag börjar förstå platsen för uppvaknandet och avståndet till närmsta civlistation, men där sitter i alla fall ett par strumpor.

(oavslutad)

6.

Något av det mest beundrandsvärda med småbarnsföräldrar är deras förmåga att acceptera hanterandet av kroppsvätskor i alla former, färger och lukter. Något av det mest påfrestande med småbarnsföräldrar är deras oförmåga att förstå andras ringaktande för samma vätskor och framför allt distribuerandet av dessa på allmänna ytor såsom cafébord, gräsparker och säten på kollektiva fordon.

(oavslutad)