7.

Att kalla det för en levande fontän skulle de flesta ifrågasätta, eftersom det finns något vackert estetiskt och kontinuerligt uppsträvande i den eller de strålar och duschar av vatten som lämnar och återvänder till det vi kallar fontän. I det nuvarande sinnestillståndet och med den andliga tystnaden som bredde ut sig över klipphällen skulle några välja att kalla det för en mänsklig dopfunt och andra skulle direkt kritisera det här, då dopfuntar så sällan explosivt blåser ut allt vatten och framför allt inte tar ett djupt panikfyllt andetag strax därefter. Från mitt håll, om jag på något sätt hade varit medveten att uppfatta situationen, stod jag en näslängd ifrån en isländsk gejser vid utbrott och medvetenheten återkom sakteliga när jag förstod att gejsern var min egen mun. Jag la mig ner på rygg igen med armarna utsträckta endera åt öster och endera åt väster. Benens position och eventuella närvaro var för tillfället långt ifrån min första prioritet. Regnet fortsatte att falla och molnen fortsatte att demonstrativt stå fullkomligt orörliga medan de barrikerade solens ömkliga försök till synlighet. Om det senare var jag tämligen omedveten och inte särskilt intresserad av eftersom blod desperat försökte tränga in förbi mellersta artären till centrala delar av hjärnan för att informera det omedelbart närvarande om var fan jag egentligen befann mig. Varför fick bli en senare fråga.

Efter att ha samlat in fakta och en del lösa antaganden från kroppens yttre nervnätverk har hjärnans inåtgående funktioner i samarbete med en ambitiös och därför mycket ensam del av hjärnstammen kommit fram till att jag: 1. Ligger på rygg. 2. Är väldigt blöt och 3. Något hungrig (törsten hade tacksamt löst sig självt genom ett rikligt intag av mineralfattigt regnvatten genom ett par uppåtriktade kroppsöppningar). Viljan att resa sig upp befann sig ännu i ett slumrande tillstånd och hypofysen kände ingen lust att utsöndra några hormoner som kunde väcka lust i livsbejakande reflexer. Därför låg jag kvar och väntade på att den reella tiden synkroniserades med min inre klocka så att vi båda kunde existera i ett faktiskt nu. Det tog ungefär tolv minuter.

Det är lockande att erkänna den spontana känslan att bara överföra det som för närvarande kryper runt på min hand till munnen för att åtminstone åtgärda en av de tre slutsatser det ännu uppvaknande centrala nervsystemet kommit fram till. Det skulle däremot vara ganska vidrigt och eftersom det intellektuella fortfarande är kraftigt bedövat gör jag det. Mitt minne är tyvärr aktiverat så jag skulle senare komma ihåg att det var väldigt vidrigt. På grund av andedräktens viktiga roll i valet av lämplig partner är kunskapen om munhygien och flera sätt att upprätthålla den inprogrammerad i själva ryggmärgen, varför det faller sig naturligt att den andra handen på egen hand hittar en tunn kvist och började peta ut de skalbitar som fastnat mellan ett par nyförälskade och tätt sammanförda kindtänder. Proceduren börjar om när ett nytt krypande kittlar den första handen och pågår så till en kraftig vindpust får det inträngda vattnet i alla mina klädesplagg att kyla min hud till en outhärdlig grad och jag uttrycker nu denna känsla på bästa möjliga sätt.
- Ahhhhhhhhhhhh!
Två sekunder senare står jag upp, fullständigt förvirrad och undrar varför jag håller en halv tvesjärt i den ena handen och varför den andra frenetiskt och helt utan hjälp av min vilja försöker pressa in en barrig gren i min vänstra gom. Jag bestämmer mig för att omedelbart ta kontrollen över min kropp igen, tömmer båda händerna och stoppar huttrande ner dem i fickorna. När jag inte hittar några förstår jag att mina byxor saknas. De finns säkert, men inte någonstans på mig. Min blick följer de håriga och våta benen neråt förbi knäskålarna och en märkvärdig tacksamhet märks i mig när jag upptäcker att strumporna är kvar. Inget ovanpå dem, vilket hade varit det mest naturliga när jag börjar förstå platsen för uppvaknandet och avståndet till närmsta civlistation, men där sitter i alla fall ett par strumpor.

(oavslutad)