Glasögon.

Based on a true story.

Att glasögon kunde vara så problematiskt visste jag verkligen inte. Jag var på väg till tunnelbanan, som vanligt egentligen varje morgon och stundvis på eftermiddagen. Det brukar finnas många barn i mitt bostadsområde och ibland skriker de ganska högt till sina föräldrar på balkongerna eller så åker de kundvagnsrace. På morgonen däremot verkar de vara på väg till skolan. Jag antar att de är likadana som vi när vi var små på det sättet.

Det är roligt när någon börjar prata spontant med mig, utan någon som helst anledning egentligen. Ofta brukar det handla om att fråga efter en cigarett, vilket jag vägrar om personen ser ut att vara yngre än jätteliten. Annars är det mest tiden eller en enklare vägbeskrivning som gäller och även om jag inte hittar själv brukar jag försöka hjälpa till. Den här gången handlade om glasögon och personen i fråga är väldigt, väldig kort. Vi möttes på promenadvägen mot centrum.

- Hej, du har glasögon, säger han och pekar på mina och sen på sina egna. - Jag har också glasögon, säger han och ler stort.
- Ja, svarar jag vuxet och sådär oförståeligt.
- Du har också glasögon, säger han medan vi båda promenerar längs vägen.
Han är ganska liten, kanske 10 år eller så. Fast det ska ju ärligt sägas från min sida att jag har svårt att se skillnad på 8, 10 och 12 år när det gäller barn.
- Ja, jag har också glasögon, svarar jag och ler. Detta är ett spontant samtal som jag kommer att se tillbaka på som det bästa som hände denna dagen, tänker jag nu.
- Gillar du dina glasögon? frågar han och ser lite skeptisk ut. Hans fötter rör sig hela tiden ungefär dubbelt så fort som mina. Korta ben de har, såna där barn. Hur orkade man egentligen ta sig fram förr, allting var ju dubbelt så långt bort.
- Ja, jag tycker om mina glasögon, svarar jag och tittar ner på den numera lite funderande killen. Jag undrar om hans föräldrar sagt någonting om att man inte ska prata med främlingar, men jag kanske ser ganska vänlig ut. Eller så är det bara för att jag har glasögon, och folk med glasögon får ju faktiskt prata med varandra.
- Jag gillar inte mina glasögon, säger killen medan han tittar ner i marken. Han ser lite sådär besviken ut och som att han har funderat på det här länge.
- Det är väl bra att kunna se och läsa och så, säger jag.
- Mmm... Men dom är i vägen.
- Är de i vägen? frågar jag nyfiket.
- Alltså såhär! Ocn nu tittar han upp på mig och tittar ner omvartannat, för han vill se på mig när han berättar och samtidigt inte råka gå in i nånting kanske. - När jag spelar fotboll, så, och springer och dribblar så med bollen, va, då då, när nån såhär sparkar bollen till mig och jag ska nicka här, säger han fort utan andetag och pekar på sin panna.
- Ja? säger jag och vill höra mer.
- Då då när jag ska nicka här, säger han igen och pekar på sin panna strax ovanför näsroten. - Då träffar bollen glasögonen och poff liksom, så bara går de sönder, så, i två delar liksom.
- Ojdå, svarar jag och föreställer mig hur man egentligen nickar en boll. Kanske barn nickar dem längre nere på pannan, för visst finns det fotbollsspelare med glasögon.
- Men finns det inte fotbollsspelare med glasögon? frågar jag honom.
- Jo. Nä. Nä. De har linser, svarar han.
- Jaha, men kan inte du har linser? undrar jag och funderar på om det egentligen finns linser för barn.
- Mamma säger att det gör ont med linser, svarar han besviket.
- Jaså, ja, det vet jag inte, säger jag och nu kanske jag lägger mig i det här barnets uppfostran mer än jag borde.
- Och sen och sen! ropar han nu, ordentligt engagerad.
- Ja, och sen?
- Ja, sen är de i vägen hela tiden, säger han och nu är vi snart framme på slutet av vägen.
- Är de i vägen annars också?
- Ja, när jag ska mysa med mamma, så, mmmm mmm, säger han och omfamnar sig själv och skakar hela kroppen fram och tillbaka som att han myste med sin mamma.
Jag ler. Så stort jag ler. Vilken underbar liten kille och vad glad hans mamma måste vara. Dessa förbannande glasögon tänker jag och svarar honom.
- Nä! Det är ju inte alls bra! säger jag.
- Mmm...
Vi är framme vid torget och det är dags för mig att vika av mot tunnelbanan.
- Nu ska jag till tåget. Vi ses!
- Ok! säger han lite förvånat, och tuffar iväg mot skolan.
Jag vänder mig om en gång och tittar på denna sköna lilla kille. Det här med glasögon som inte går att kramas med - det måste jag verkligen göra något åt.