När lövet tar slut.

Jag har räfsat ihop löven i fem olika högar. De ligger på rad bredvid varandra på gräsmattan och mina ögon går från den ena högen till den andra, vidare mot den femte. De borde vara rätt sorterade just nu. Vinden är lugn och har inte stört mig särskilt mycket idag, den skapade bara en viss oordning vid fyrasnåret, fast det gick fort att rätta till.

Det gömmer sig mycket kunskap i löv. De föddes tidigt på sommaren och tillsammans har de sett alla familjens hemligheter. De har andats in mammas cigarettrök, de har druckit champagnestänk och de har tuggats i omgångar av den ettåriga brorsdottern. Fast de har också doftat mormors brödbak och de har outtröttligt gett syre till morfars åttioåriga astmatiska lungor. Löven har varit med och firat på våra kalas och de har sett tårarna hos de som inte längre orkade och gick ut på baksidan på huset för att komma i från.

Nu ligger de där i färgen de antar strax innan de döda faller ner från träden och de väntar på mig att ge dem en värdig begravning. De röda skulle gärna läggas i en kista av bark och kvistar, medan de de gula föredrar en kremering och vill spridas för vinden. De orangea kräver en religiös rit som för dem är väldigt viktig, där varje blad ska smörjas in med vattendagg från en barrskog och sedan balsameras i kåda. De gröna löven som föll innan åldern hann ta ut sin rätt har givetvis inte haft tid att skriva sina testamenten. De är fortfarande fylla till bredden med klorofyll och om jag inte visste bättre hade jag nästan kunnat säga att jag såg ett par av dem andas fortfarande. Det enda humana vore kanske att stoppa dem i en mixer och snabbt göra slut på deras lidande, för jag har inte tillräckligt med morfin för att kunna lindra deras lidande. Samtidig är jag ganska säker på att nålen bara skulle gå rätt igenom dem och egentligen inte göra så stor nytta.

Det lämnar de gråa. De karaktärslösa och viljesvaga. De som inte orkade flyga den sista resan från kvisten ner på gräset, utan föll rakt ner utan ett försök att se sig om i trädgården när de till slut fick chansen. De som inte ens lyfter när stormen bjuder upp till swingdans. De är tunga som stenar och jag fick lyfta upp dem en och en med den kraftigaste spaden vi har. De gråa löven vill ingenting och om de hade haft någon ork kvar hade de bara vänt sig på platsen och lagt sig på andra hållet.

Fem högar. Fem viljor. Nja, tre viljor, en bråd död och ett obeskrivbart ingenting. Jag börjar med de som tar längst tid och de ständiga föräldrarna som varje år förlorar sina barn var mer än villiga att bidra med bark till kistorna och deras kusiner ansträngde sig till det yttersta för att ge mig all kåda jag behövde för balsamering. Kvistar fanns det gott om på marken runtomkring dem och en mixer fick jag låna av min kära mor, även om hon inte förstod varför jag nödvändigtvis behövde ta ut den i garaget. Barmhärtighetsmord gör sig bättre där än i köket, där barnen kan råka komma in och se något de inte riktigt förstår än.

Det lämnar åter igen de gråa. Vad gör man med personligheter som inget vill, som inget orkar och som brydde sig mindre om själva livet än de nu gör om livet efter? Det är sent på natten nu, de andra ceremonierna tog längre än väntat och mixern gick dessutom sönder innan alla de unga gröna hade hunnit bli en del av den gröna sörja som jag senare tänkte använda för att syresätta akvariet på jobbet. En tesked om dagen borde räcka. Av jord är du kommen och i vatten skall du sedan varda. Jag fick själv tugga sönder de sista, en vidrig historia som jag inte gärna upplever igen. Det är så mörkt att de gråa inte längre går att urskilja från omgivningen och det slår mig att de kanske trivs bäst såhär. Om trivs nu är ett ord som någonsin yppats eller än mindre tänkts i deras sällskap.

På en hylla i garaget står några gamla sprayburkar med glänsande färger, som jag använde förra året när granndottern ville göra något fint med sin brors hamster inför hans födelsedag. Kanske är den enda chansen att med värdighet säga farväl till de som aldrig synts vara att göra dem mer synliga än något annat löv på denna planet, genom att klä dem i guld och i skimrande rosa? Det gjorde grannsonen väldigt glad. Å andra sidan dog hamstern efter tre dagar. Stackarn måste verkligen ha hatat rosa, han sprang i skytteltrafik mellan vattenflaskan som han använde som dusch och springhjulet som han verkade använda som en slags centrifug. Veterinären sa att den troliga dödsorsaken var en hjärtattack.

Solen är på väg upp igen och jag upptäcker att jag somnat rakt över högen med gråa löv, troligen utmattad av att försöka komma på en lösning på det olösbara. Jag har fortfarande gröna fläckar på tänderna och smaken av balsamerad kåda sitter också kvar i gommen. Jag ger upp och går in för att hämta lite kontorsattiraljer och när jag kommer tillbaka tejpar jag helt enkelt tillbaka de gråa löven på träden igen, tills jag kommer på något bättre. Fördelen med de viljelösa är att de inte ens orkar protestera och det utnyttjar jag idag. Om Gud finns kanske de till och med får ny lust av sin andra chans, växer fast på träden och blir gröna igen. De glömde ju bort att leva medan de faktiskt levde. Ett mirakel är nog det enda jag kan komma på som skulle ge dessa löv värdighet. Du är inte längre grå, ta ditt klorofyll och lev. Jag ska snacka med Jesus och fråga honom ifall han tycker det är en bra idé.