8.

Det fanns bara två anledningar att stanna och båda verkade för tillfället inte särskilt roliga. Från början hade det känts självklart att ge sig av och ingen kunde säga något som skulle hindra henne. Det var först när allt var tillräckligt långt borta som hon började tänka på det och då var det redan för sent att vända om och gå tillbaka. Hon kände dessutom att det var dags för förändring och något nytt spännande fantastiskt. Jag skulle önska att en av de två anledningarna för att stanna var jag, men mig var en av de sista människorna hon tänkte på när hon sprang. Och ni ska veta vad hon sprang. Vad kunde få en person att röra sig så fort? Det var inte rädsla, för hon är en tuff tjej. Så hård hade livet pressat henne att bli och att fly var inte hennes stil. Jag minns en gång, när vi för många år sen bodde tillsammans och grannarna knackade på vår dörr på översta våningen sent en kväll. Själv vred jag locket till ögongluggen för att se vilka arga händer det var som bultat så hårt på dörren och där stod tre män. En av dem kände jag igen från ett par våningar under oss och de två andra hann aldrig synas genom linsen innan hon hade greppat handtaget och slitit upp dörren.
- Vad?! sa hon bestämt och männen blev stumma en sekund eller två.
Av vilken anledningen de nu hade valde de att inte tilltala henne. Den kortare av männen spände ögonen, så spända som trötta ögon kan spänna, i mig och nästan mumlade.
- Du måste sluta spika.
- Förlåt, svarade jag och tittade bakåt för att se vad det var jag kunde ha spikat medan jag alldeles nyss satt i soffan och tittade på ännu ett gammalt avsnitt av Vita huset.
- Jag kan inte sova när du spikar. Sluta spika.
Det verkade oklart ifall de två männen bredvid också var upprörda över vårt spikande, ifall de var moraliskt stöd eller bara var nyfikna över vem det egentligen var som spikade såhär sent på kvällen. Stora var de i alla fall.
- Jag har... försökte jag när hon ställde sig framför mig och, två decimeter längre än den korta spikmannen, såg ner på honom och sa vänligt hårt.
- Vi har inte spikat något.
- Ni måste sluta spika, fatta, jag måste kunna sova. säger han igen och ögonen tittade nog mer på hennes underkropp av trötthet än av intresse.
- Hallå! Titta upp! säger hon bryskt. Vi spikar inte. Vi är inte spikare.
Männen bredvid spikmannen började se ganska obekväma ut. Kanske var det av hennes närvaro eller kanske för att de började inse att spikandet nog inte kom inifrån den här dörren.
- Ni kan komma in! Kom in och visa vad det är vi har spikat! tillade hon och pekade inbjudande på ett oerhört inte alls inbjudande sätt mot hallen och vår lägenhet.

(oavslutad)