Fem dagar.

Jag har fem dagar kvar. Det var vad läkaren berättade för bara knappt timme sedan. Min första reaktion borde ha varit chock, fast nu såhär femtiotre minuter senare väntar jag fortfarande på att den ska inträda. Han har säkert berättat samma sak för tiotals patienter innan mig, ändå behandlade han mig som att jag vore den enda och viktigaste personen i hans värld just i den stunden. Jag låg själv inne på mitt rum för fyra. Två andra sängar låg tomma, på den tredje platsen i hörnet vid fönstret stod inte längre någon säng. De måste ha rullat ut den på natten under en stund när jag lyckats få några minuters sömn. Den ena sängen som var kvar var bäddad och redo för nästa person som skulle besöka oss för en längre eller kortare visit här på avdelning 67 på sjätte våningen på Södersjukhuset. Den andra var stökig, lakanet låg ihopskrynklat vid fotänden och ett halvdrucket plastglas stod på sängbordet bredvid en tom pillerburk. Gert var nog uppe som vanligt och tittade på fotboll eller travet. Vi har bara tre kanaler i TVn på rummet, så han brukade gå ut till samlingsrummet för att kunna se på Viasat. Kanske hade de bett honom att stanna kvar längre medan läkaren skulle komma in till mig och berätta att mitt liv snart var över.

Femtiofyra minuter. Fortfarande ingen chock. När jag har sett människor på TV få ett dödsbesked har de alltid börjat gråta. Må det vara deras egen eller någon annans död, de blir tysta och börjar gråta och ropa att "Nej, nej, det kan inte vara sant". Varför skulle någon ljuga om något så allvarligt? Klart det är sant. Jag trodde inte heller att läkaren kom med osanning, fast beskedet var ändå något förvånande.

– Hej, Jonatan. Hur mår vi idag? frågade han vänligt när han knackat på dörrkarmen och kommit in i rummet.

Märkligt, tyckte jag. Läkare brukar aldrig knacka på, de brukar komma in för de två minuter de aldrig har mer än, känna lite på kroppen och kanske klämma lite käckt på magen. Fast de knackar aldrig och de är utanför dörren igen innan man hinner ställa de frågor man verkligen skulle vilja ställa och förberett sig på i huvudet inför morgonronden. Fast det går så fort, att man precis hinner säga "Jo, det gör väl lite ont..." innan de de svarar "Vi ska ta lite prover, så ses vi imorgon." och är borta igen.

– Jag är ganska trött. Det blev inte mycket sömn i natt, svarar jag och undrar som hundra gånger tidigare varför läkare och sköterskor alltid pratar i vi-form. Hur mår vi? Du mår väl bra, annars hoppas jag inte att du borde kommit till jobbet idag,  jag, tänker jag varje gång.

– Vi behöver prata, säger läkaren och sätter sig lätt på sängkanten. Håll dig borta, tänker jag. Sängkanten är till för sjuksköterskorna som mjukt smeker min arm när de tar min puls. Sängkanten är till för vackra ögon och bystiga vita dräkter.

– Jag vet inte om jag orkar prata, svarar jag. Jag är väldigt trött och skulle gärna sova ett par timmar. Om jag kan.

– Jag har ringt din mamma, säger läkaren och tittar på den blinkande apparaten bredvid min säng medan han sakta lägger sin hand på min arm.

– Min mamma?

– Hon kunde tyvärr inte komma förrän i övermorgon, och jag är rädd för att vi inte kan vänta så länge, svarar han och hans hand tar ett nytt grepp lite längre upp på min arm.

Hans hand. Jag gillar faktiskt hans händer. De är stora, med långa fingrar och redan innan jag blev opererad första gången blev jag lugnad av hans stabila händer. Det kändes som att inget kunde gå fel med så stora, starka händer. Fast just nu gillar jag inte hans hand, den borde inte ligga på min arm. Det kan inte vara bra. Han tittar mig i ögonen.

– Jonatan, det är något jag måste berätta och det kommer inte att vara lätt för dig att höra.

Nej. Inte en operation till. Inte ny medicinering. Jag kommer att skickas hem. De har inte plats för mig längre, nya patienter kommer och tar över det som blivit mitt andra hem det senaste året. Gert har berättat att jag fiser när jag sover och jag måste flyttas upp till taket för att bespara personalen de obekväma dofterna som jag sett besvärar dem när de kommer in för att ta morgonproverna.

– Kan du berätta det imorgon? Jag behöver verkligen sova, svarar jag och hoppas att vi kan skjuta problemet fram i alla fall en liten stund. En liten stund är allt jag behöver just nu.

Jag tittar ut genom fönstret. Det står en kruka där, en grön växt med små pärlformade blad som inte förändrats sedan första gången jag rullades in på den här avdelningen. Kanske är den gjord av plast. Jag låg säkert i ett annat rum första gången, blomman såg i alla fall likadan ut där. Det är märkligt, jag har aldrig gått fram och känt på den. Utsikten från det här fönstret är ganska trist, det är bara en parkeringsplats och lägenheter. Mitt favoritfönster är i samlingsrummet, där vattnet speglar bron till den andra ön och ibland landar en blankröd helikopter på taket nedanför för att hämta eller lämna en av oss. Jag älskar helikoptrar, fast aldrig tagit mig tiden att faktiskt åka i en. När jag har legat här har jag ibland önskat att jag skulle bli så sjuk att de var tvungna att flyga mig till ett annat sjukhus, bara för att få åka i en. Drömmar. Här lever man mycket på drömmar.

– Jonatan?

– Ja?

– Titta på mig, är du snäll. Det jag ska berätta är mycket viktigt, säger läkaren med den mjukaste stämma en man av hans storlek kan uppbringa.

– Berätta, säger jag och tittar honom i ögonen. De ser hängiga ut, fast jag kan inte avgöra om han är ledsen eller bara trött.

– Vi tog ju nya prover igår, som du minns och ... Ja, vi tittade på dina bilder igen och tyvärr har jag ett tråkigt besked.

Jag minns inte att vi tog prover igår. Det kan ha varit för fem minuter sedan eller en vecka sedan. Mina armar är prickiga av alla nålstick. Ibland gömmer sig venerna så djupt av sliten trötthet och rädsla att de måste sticka mig i fötterna. Det kanske låter som ett bra alternativ, fast det är nog här som uttrycket "tusen nålar" har fått sitt namn.

– En ny operation?, frågar jag. Kan jag inte bara få åka hem. Bara en dag, frågar jag. Jag minns knappt hur mitt kök ser ut längre.

– Du kan få åka hem om du vill, men... Ja, vi kan förstås göra det så bekvämt som möjligt för dig här, om du vill. Läkaren sväljer och inser att han precis sagt något i fel ordning.

– Vad skönt!, svarar jag utan en tanke på vad han precis berättat. Jag längtar hem och skulle man noga granska min mun med ett mikroskop skulle man se en antydan till ett leende. Kan jag...

– Du har kanske tre dagar kvar att leva, säger läkaren.

– Va?

– Jag är väldigt ledsen för det här. Det finns inte mer vi kan göra för dig. Vi kan förstås...

– Tre?

– Tre. Kanske fyra, fem med rätt medicinering, svarar han. Jo, som jag sa, så kan vi göra det så bra för dig som möjligt.

Det är nu som en chock borde träda in. Det är nu som jag borde börjat gråta, kanske skaka okontrollerat och börja famla med armarna efter någon att krama hårt. Min flickvän, min mamma. Kanske en av sköterskorna, Malin med de mjuka brösten. Fast jag blev istället förvånad. Kanske förvåning ligger nära till hands för en chock, fast det skulle dröja ett par timmar innan jag skulle få uppleva något som kunde efterlikna ett chocktillstånd. Jag upplevde inte chock, inte som jag föreställer mig den, fast kanske någon som betraktade hela situationen utifrån skulle säga att det var precis vad som hände.

– Vad är det för lunch idag, frågade jag.

– Va? Lunch? Jag vet inte... svarar läkaren förvånat och släpper taget om min arm. Kanske han själv fick en liten chock just nu. Hans ögon kan inte längre titta direkt på mig, han tittar ut mot dörren och är på väg att resa sig när han sätter sig igen.

– Jonatan, förstod du vad jag precis berättade?

– Jo. Förstod du vad jag precis frågade?

– Du har...

– Tre dagar att leva. Kanske fem. Jag hoppas på fem. Vad är det för lunch idag?

– Det är väl samma som vanligt, kokta.... Ska jag kolla?

– Ja, tack, svarar jag och vänder mig om för att ta upp min telefon som ligger på laddning i sängbordet till höger om mig. Där ligger en dator, också den med en sladd till förgreningsdosan på golvet som jag börjat ta med eftersom rummen alltid bara har ett eluttag. De andra är allt som oftast upptagna av en eller fler av de blinkande och pumpande maskiner som omger mig.

Läkaren tittar kort tillbaka mot mig, jag ser honom i periferin bakom mobilskärmen, sedan går han ut ur rummet. Jag hör honom prata med en sköterska strax utanför dörren, det låter som konversationen handlar om kokt broccoli, fast jag slutar snart lyssna och börjar bläddra i min adressbok på telefonen.

Vem ringer man först när man fått veta att man har fem dagar kvar att leva? Om jag ringer min mamma så kommer hon gråta i telefonen i femton minuter innan jag kommer få något mer sagt. Om jag ringer min flickvän, så kommer hon bli arg och berätta, kanske mer skrika, att hon minsann kommer jaga fatt på den där läkaren och beordra honom att ringa varenda sjukhus i världen i jakten på ett botemedel. Någonstans måste det väl finnas ett svar. Hon har alltid funnits där för mig, även när jag själv gett upp allt hopp så har hon övertygat mig om att det alltid finns en ny väg fram. Hon skulle säkert kunna få läkaren att ägna hela eftermiddagen åt att ringa ändlösa samtal till när och fjärran. Hon skulle kunna få en ko att steka hamburgare av sig själv, om hon ville och inte var vegetarian förstås.

Jag skulle kunna ringa min syster. Hon har alltid varit klok. Stökig som ett vindsförråd, fast gatuklok som jag vill kalla det. Min bror skulle bara bli lika förvånad som mig, fast helt handlingsförlamad och med i alla fall ett stort hjärta försöka göra rätt sak, vilket allt som oftast blir att göra ingenting i slutänden.

Jag knappar vidare på telefonen, väljer ett nummer och ringer.

– Pizza Hut, vad kan vi hjälpa till med?, svarar de i luren.

– Hej. Mitt namn är Jonatan. Jag skulle vilja ha en medium... Nä, en stor grekisk pizza. Med extra fetaost på.

– En stor grekisk pizza, ja. Och hur var namnet?

Om det är förvånande att man ska dö, så är det än mer förvånande att ingen lyssnar när man ringer om det enklaste i världen.

– Mitt namn är Jonatan, svarar jag surt. Har ni hemleverans?

– Ja, det kostar 75 kronor extra. Vart bor ni?

– Södersjukhuset, avdelning 67, rum fyra, svarar jag.

– En stor grekisk pizza till... Förlåt?

– Rum fyra, avdelning 67 på Södersjukhuset.

– Jag tror inte vi kan... Bor du på sjukhuset?

– Ha ha! Ja, det kan man väl säga, svarar jag och kan inte låta bli att skratta. Det är absurt och det gör lite ont i magen att anstränga sig för så mycket som ett skratt.

– Det är kokt broccoli, med stuvad potatis och ungnsgrillad skinka, säger läkaren när han kommer tillbaka in i rummet och ser mig med telefonen i handen. Ursäkta, det var inte meningen...

– Det är ingen fara, svarar jag och ger honom ett kort leende som är kvar från skrattet innan jag fortsätter i telefonen. Hur lång tid tar det?, frågar jag.

– 35 minuter, svarar tjejen i andra änden.

– Fem dagar, svarar läkaren och sväljer lika fort sina ord.

Jag tittar upp igen och läkaren blir nästan illröd i ansiktet och vet inte längre åt vilket håll han ska titta.

– Extra tomater också, säger jag i telefonen, tackar och lägger på. Jag tittar på läkaren några sekunder och säger inget, även om tankarna nu sakta börjar virvla i min hjärna.

Läkaren lämnar skamset rummet och jag lägger armarna längs med sidan av sängen och tittar upp i taket och andas. Jag försöker låta tankarna virvla runt där utan min inverkan, jag tittar på dem utan att försöka lyssna. Trettioåtta minuter senare börjar jag känna doften av smält ost från korridoren och jag trycker på larmknappen. Jag har inte tid att vänta. Klockan är kvart i elva och jag har 119 timmar och sex minuter kvar att leva. Ungefär. Vetenskap är ingen vetenskap.

En början.

Det var aldrig meningen att döda henne. Och när jag tänker på det är jag inte helt säker på att jag gjorde det.

(Idé för början på en roman)