En vanlig jävla morgon.

Bara en vanlig jävla morgon. Utan att öppna ögonen skulle jag gissa att klockan är runt halv tio. Det brukar hon vara när jag vaknar vid den här tiden. Det är inte huvudvärken som stör mig. Den känns knappt, även om den egentligen borde ha varit dunkande, starkt dunkande vid det här laget. Det som irriterar mig är inte heller att jag inte minns vad som hände igår. Problemet är att jag minns precis vad som hände igår. I alla fall före de första slaget.

Utåt har jag aldrig varit särskilt våldsam. Mot vänner och störande främlingar har alltid ett leende och en djup förståelse varit vägen fram. Utåt har alltid varit en yta. En insjö utan så mycket som en lätt bris. Igår kom en skitförbannad blåval upp ur det förstående djupet och allt vatten trycktes upp på stranden, krossade träden och lämnade en pöl av lera. Inlera.

Kisande ögon och fötter som glidit utanför täckets nedre kant. Eller sida. Det är oklart vilket håll täcket egentligen ligger på. Så mycket är tydligt att det är kallt i rummet. Det får bli en senare upptäckt ifall ytterdörren fortfarande står fullt öppen, och hur mycket av inredningen som finns kvar där utanför. Det är kanske inte stans ärligaste kvarter.

Istället för att lista ut täckets egentliga position är det enklare att bara sträcka ner handen på golvet för att hitta närmsta plagg och kasta det mot fötterna. Det kanske har sina avigsidor, men något som kan vara förrgårs eller i bästa fall gårdagens kalsonger hänger nu glatt över den högra foten. Det värmer i alla fall litegrann.

Min högra arm har fastnat. Hur lyckades den med det? Det skulle kunna vara ett snöre, men tidigare erfarenheter visar att det är svårt att göra en knut när den ena handen är vad som ska knytas fast. Och viktigare är såklart att fråga varför gårkvällens händelser egentligen skulle inspirera mig till ett sånt sjukt agerande. Det är en sak om det finns ett sexuellt spel i bilden, om så bara med sig själv och en hemmabyggd vagina av Playdo. Ingenting jag kan komma på från dygnets senaste 12 timmar kan få mig att tänka på något som skulle få mig att göra det igen.

Ett öga öppet. Ett öga fort stängt igen. Det kan inte vara sant. Ett öga öppet igen. Blickar ut över så mycket jag kan se från en liggande position, fast i något fortfarande oklart i ena armen. Kalsonger på foten är inte så förvånande. Inte heller att en av garderoberna är utriven och att alla finkläder ligger på golvet, på stolen, i fönstret. Inte förvånande att ena armen saknas på Zara-kostymen och att den sitter uppklippt i utdragbara mönster fasttejpad på taklampan. Man måste få experimentera, även i sina mesta jobbiga stunder, eller hur? Det som förvånar mig är killen på andra sidan sängen.

Det var självklart att klippa till honom. Min gräns var nådd för längesen och jag hade andats ett par extra gånger och svalt all ära och respekt. Det spelar ingen roll vem som började, men jag är ganska säker på att det var jag. Det är alltid jag. Det var också jag som utdelade det första slaget och även om jag minns vad jag hade föreställt mig att göra med honom är det inte lika tydligt vad som hände. Men hans näsa blödde. Hans näsa borde blöda. Något med hans näsa gjorde jag definitivt. Om det inte bara var i min fantasi innan jag började. I min fantasi innan jag ens pratade med honom för första gången. När jag sträckte fram min hand för att hälsa på honom låg han redan på golvet och skrek. Med en blödande näsa, helt klart.

Varför ligger han i min säng? Han andas tyst och det är nästan ett slags lugn över hela hans uppenbarelse.

Ett andra öga öppet. Japp, det ser samma sak. Två ögon kan ju inte ha fel. Två blinkande ögon kan absolut inte ha fel. Jag tittar en gång till på min arm. Två ögon ser tydligare än ett och min arm är fast för att hans hand omsluter min. Hårt. Ömt, men fast sitter den. Ett kort försök att ta tillbaka den till mig leder bara till att han mumlar lite sött, vrider sig och håller den än mer ömt och än mer fast.

(oavslutad)