En hund med i leken.

Vi hade kommit till fasen där jag står på golvet vid sängkanten och hon ligger framstupa på sängen med huvudet inbäddat i en kudde och jag håller mina övertygande självsäkra händer runt hennes höft medan min kropp gör aggressiva framstötningar i takt med hennes stön. Om man nu vill kalla det för en fas. Och för korrekthetens skull ska jag nog säga att hennes stön snarare var i takt med mina stötar och som jag hoppas som ett gott betyg för vart och ett av dem. Hennes namn var Emilia och man kan väl säga att vi träffades på en after work med alldeles för mycket vin och alldeles för lite mat. Resultatet kunde bli ett av två alternativ och min känsliga mage tackar mig för att det blev det här. En annan känslig del av mig är för övrigt också väldigt tacksam för att det blev såhär.

Hennes lägenhet låg närmre än min och om jag hade tittat mig omkring när vi kom in i den så hade jag kunnat beskriva hur den såg ut. Fast det enda jag kan beskriva är i detalj hennes läppar, hennes ögon, kindben, nacke, skuldror, bröst och resten av hennes fantastiska kropp som jag klädde av och kysste bit för bit. Från vinkeln jag är nu skulle jag kunna fantisera ihop ett epos om hennes rygg, som går i vågor, ett böljande hav i en tung storm där svetten piskas och hennes ryggrad är ett rev eller en armada av fartyg som försöker överleva en allt mer intensifierande väderlek. Emilia är Gudinnan i mitt epos, hon är himlen och jorden och havet. Hon är världsalltet. Ett oerhört sexigt världsallt.

Hennes hund är en vithårig variant med röda detaljer och ganska liten. Frånsett att det inte är en tax, så är den ovanligt utdragen som för att likna en tax, om så bara något större och hårigare och vitare och såklart från en helt annan ras. Kanske är det ett genetiskt underverk eller bara ett misstag av för mycket underliga lekar på rastplatserna. Mitt i vår egen lek på sängkanten kommer den plötsligt in i hennes sovrum. Själv är jag kanske 20-30 stötar från att komma till den härliga plats i slutet av mitt epos där rummet vänds in och ut och nymfer sjunger, nej, skriker ut all sin samlade livskraft under de fem sekunder som jag själv skriker upp mot taket och blottar min hals för vad som nu i denna stund skulle kunna tänkas hoppa upp och attackera den. Vad jag vill säga är att jag kommer snart. Om det inte vore för hunden.

Min reaktion när en hund eller för den delen en person kommer in i ett rum där jag har intimt och exalterat umgänge med någon är att snabbt ropa ut "Gå, gå, gå!" för man vill ju inte komma när någon kommer. Emilias världsbild är något annorlunda för hennes reaktion blev "Kom hit, kom hit." varpå hunden genast hoppade upp i sängen och jag slutade stöta och tittade frågande på hela situationen.

- Ursäkta, måste hunden vara här? frågade jag.
- Gose, gose, gose, svarade hon.
- Oh, svarade jag generat. - Gose, gose på dig med, sa jag medan jag log och böjde mig framåt i ett försök att kyssa hennes kind. I positionen jag befann mig i var det svårare än jag hade tänkt.
- Gose, gose. Vem är gosigast i världen, va? frågade hon i samma barnsliga ton.

Själv hade jag en del problem att nå fram till hennes kind. Min plan var att behålla min position här bak för att efter en kyss kunna återuppta vår akt utan uppehåll, men i brist på akrobatiska kunskaper var risken stor att tappa balansen och ramla ut. Precis när musklerna på min högersida började krampa och mitt huvud befann sig upp och ner ungefär i linje med hennes bröst såg jag hunden.

- Det känns lite konstigt med hunden här, försökte jag framföra, men all hennes uppmärksamhet upptogs av hunden, som nu börjat slicka henne i ansiktet. Det var då hon tittade upp.
- Vad gör du? frågade hon och började skaka lite lätt med rumpan för att få fart på det som jag inte längre höll på med. - Fortsätt, det var så skönt, säger hon som att inget hade förändrats. Själv hade jag fastnat böjd något åt höger över hennes vågade kropp, min vänstra hand höll ett hårt balanserat grepp runt hennes rumpa och om jag sträckte ut tungan hade jag kunnat tillfredsställa hennes högra bröstvårta. Det var däremot inget som korsade min tanke just nu.

- Kan inte hunden..., försökte jag påpeka, men glada hundar har glada svansar och den vispade mig just nu över hela mitt ansikte. Samtidigt fortsatte Emilia låta sin kropp gunga fram och tillbaka och med krampen och balansen och svansen som ett hårigt litet slagträ i mitt ansikte kunde jag inget annat göra än att låta det ske. Det var inte långt kvar nu.

- Oh, du är skön! ropade hon ut i rummet och jag hade inte längre någon aning hur jag skulle hantera den här situationen. Det kändes på något sätt mycket absurt och blev inte bättre när hon åter igen började prata med hunden.

- Gose, gose, du är så fin, så fin, sa hon vilket gjorde hunden ännu gladare, vilket gjorde svansen ännu gladare, vilket började göra ont i mitt ansikte. Hon svettades åter igen och min hand som desperat försökte hålla kvar någon slags balans på hennes vänstra skinka började sakta tappa friktionen och glida neråt. Med svanshår i munnen och ögonen stängda försökte jag få kontakt med henne.

- Emilia... tvi... Om du bara... ohhh... Ska vi inte... Aj! Tvi... Nu måste... ahhh!, sa jag och insåg att min kropp och min hjärna var på två helt olika platser, för nu kände jag blodet rusa och endorfiner springer ikapp. Vilket sekund som helst nu. Då halkade handen av rumpan.

Det som följde kan nog enklast beskrivas som en modernistisk målning.


10 minuter senare.

- Det går inte bort, säger hon med en lättare förtvivlan i rösten. Jag tittar på henne och har sedan länge förlorat lusten att någonsin vara naken igen.

- Häng kvar en sekund bara, jag är snart framme, svarar jag och ser hur hon vänder hunden för att titta på andra sidan igen. Telefonluren håller jag i den vänstra handen, den högra är inlindad i ett hastigt skapat ispaket som jag på egen hand fått skapa med den vänstra. Emilia har inte släppt hunden på 10 minuter, trots dess idoga försöka att bara springa iväg.

- Kan du lägga ner luren och hjälpa mig istället? säger hon i den bryska ton som hon alternerar med den förtvivlade. I hennes värld av ömkan finns just nu bara hunden. Mig själv och högerhanden som hon för en knapp halvtimme sen hyllade för dess vibranta förmåga har förpassats till hennes skamvrå.

- Det är kö. Jag vill hjälpa, men... Ja, hallå? svarar jag till telefonen. - Hej, är det veterinären? frågar jag och personen i andra änden svarar tillbaka. Jag fortsätter prata.
- Ja, hej. Tack så mycket, och glad helg på dig med. Jag har en fråga, som jag undrar om du kan hjälpa mig med?

- Har du kommit fram? Vad säger dem? frågar Emilia och tittar för första gången upp från hundens rufsiga päls medan hon passar på att skölja ur wettextrasan.

- Jo, frågar jag i telefonen, hur tvättar man bort sperma från en hund?

Det blir tyst i luren. Det blir tyst borta hos Emilia. Hunden är till och med tyst.

- Ursäkta, är ni kvar? frågar jag och tittar som man brukar på luren när de blir alldeles tyst för att se ifall personen finns kvar där inne. Emilia är koncentrerad på mig just nu och håller hunden i ett fast grepp under sin arm. Pälsen fastnar i hennes kofta.

(oavslutad)