Det var något i hennes blick. Skuld var långt passerat. Det måste ha varit något än tyngre, än värre. Redan när hon satte sig ner och jag log för att omedelbart inte få ett leende tillbaka visste jag givetvis vad det var, i all min fördomfullhet. Inte egentligen så mycket fördomar om henne, som insiktsfullhet om mig själv. Det hade kunnat vara jag. Det borde ha varit jag.
- Vad är det? frågar jag vänligt, fortfarande med mitt mjuka leende riktat mot henne.
Det är med ett försöka att svälja den torra klumpen i halsen som hon tittar ner åt vänster och ner åt höger och sedan rakt upp och hon andas tungt. Så jag frågar igen.
- Har det hänt något?
Någonstans inom henne vet hon att jag vet. Ända sedan vi träffades förstod både hon och jag att vi såg rakt igenom varandra. Långt innan den andre fått en chans att berätta så visste vi redan att inget behövde sägas. Det var därför jag redan visste. Och det var därför det borde ha varit jag. Inte han. Och det var därför jag slutade le.
- Varför? var den enda frågan jag hade.
Jag försöker verkligen att låta mina ord tala för mig och inte låta mina ögon uttala den otroliga sorg jag nu känner inom mig. För vi vet att det är såhär det slutar.
- Jag vet inte... svarar hon.
Det sämsta av alla svar. Samtidigt det mest självklara. Det enda svar vi kan ge när vi har gjort det otänkbara. För i stunden var det självklart och efteråt oklart och vi vet faktiskt inte vem vi var och hur vi tänkte.
- Du vet inte? frågar jag, för det är de enklaste ord att säga medan mitt hjärta bultar hårdare för varje sekund som sanningen spikas upp löpsedel för löpsedel i bröstet.
HON GJORDE DET
(SKOLFOTO)
- DET BORDE
HA VARIT JAG
(NYTAGET FOTO)
Bästa vännen talar ut
- Vad händer nu? undrar hon med den tystaste av röster.
Hon ser den. Den minsta av tårar vid mitt öga och trots idoga försöka att behålla ett lugn snarare än en värdighet hittade den ut. Hennes hand rör sig självklart till mitt ansikte och med sin tumme torkar hon bort den och får till en kvarts sekunds leende med ena halvan av hennes mun. Hennes hand ligger kvar på min kind och det är en kamp att slå undan tanken att lägga min egen ovanpå hennes. Det är en kamp att inte böja mig fram och kyssa den där munnen. Varför skulle jag inte? Alla korten ligger ju på bordet och snart kommer vi nog aldrig att ses mer. I alla fall inte på ett mycket långt tag. För en sida måste väljas och denna vackra människa till trots är det en annan sida min lojalitet kommer att falla på. Denna vackra person också till grund för att den måste falla.
Hon ser vad jag vill och lutar sig tillbaka och tar sin hand med sig.
- Var det skönt? frågar jag kallt. En knivskarp kommentar som skär rakt igenom allt vi betytt för varandra.
- Vad fan betyder det? svarar hon direkt mellan spända tänder. Hon kämpar för att hålla tillbaka sina egna tårar.
- Du vet vad det här betyder, svarar jag. - Och nu undrar jag om det var värt det. Det måste ha varit ett jävligt skönt knull. Hur många gånger kom du?
Hon ser besvikelsen som gömmer sig bakom min kyla och väljer att inte bry sig om den.
- Tre. säger hon lugnt och hennes blick är nu lika kall som mina kommentarer.
Man skulle kunna tro att hela caféet lyssnade på vår konversation, för just nu kändes inga andra ord i luften än våra egna. När vi lutade oss tillbaka för att samla kraft, eller kanske helt förlora den, hörde vi åter igen sorlet som hela tiden svävat runt i lokalen. En hemsk tanke skulle precis till att etablera sig i mitt huvud när den avbröts av det starka pysandet från espressomaskinens mjölkskummare.
Tre, tänkte jag och funderade på hur hon lät den sista av dem. Det sista andetaget och den sista njutningen av vår tid tillsammans. För det var så jag såg på situationen. Hon skulle vara tvungen att berätta det för sin pojkvän, min bästa vän, och jag skulle ställa mig på hans sida och kalla henne för ord som tills för en stund sen var fullständigt otänkbara.
- Du måste berätta det för honom, sa jag som ett resultat av tanken jag precis hade.
- Aldrig! sa hon. - Jag kan aldrig berätta det!
- Ursäkta? svarade jag.
Hennes tidigare lugn hade nu förvandlats ett en försvarande skepnad, toppad med förvirring. Om hon hade kunnat se sig själv genom mina ögon hade hon sett rädslan träda fram över hela ansiktet och gåshuden göra sig bekant med den tunna röda skjortan som natten innan lättvindigt fallit till golvet i en lägenhet inte långt härifrån.
- Han kan aldrig få veta. säger hon. - Inte en chans att jag säger något. Vi har kommit överens att inte berättar det.
- Vilka "vi"..? frågar jag med ögonbrynen i sin mest sänkta och undrande uppsyn och hela huvudet vridet en timmes klockslag ner åt höger.
- Jag och... börjar hon, men stannar och tiden fryser.
Vi sitter tysta en minut medan ingenting händer.
(oavslutad)
18 augusti 2007
8.
Det fanns bara två anledningar att stanna och båda verkade för tillfället inte särskilt roliga. Från början hade det känts självklart att ge sig av och ingen kunde säga något som skulle hindra henne. Det var först när allt var tillräckligt långt borta som hon började tänka på det och då var det redan för sent att vända om och gå tillbaka. Hon kände dessutom att det var dags för förändring och något nytt spännande fantastiskt. Jag skulle önska att en av de två anledningarna för att stanna var jag, men mig var en av de sista människorna hon tänkte på när hon sprang. Och ni ska veta vad hon sprang. Vad kunde få en person att röra sig så fort? Det var inte rädsla, för hon är en tuff tjej. Så hård hade livet pressat henne att bli och att fly var inte hennes stil. Jag minns en gång, när vi för många år sen bodde tillsammans och grannarna knackade på vår dörr på översta våningen sent en kväll. Själv vred jag locket till ögongluggen för att se vilka arga händer det var som bultat så hårt på dörren och där stod tre män. En av dem kände jag igen från ett par våningar under oss och de två andra hann aldrig synas genom linsen innan hon hade greppat handtaget och slitit upp dörren.
- Vad?! sa hon bestämt och männen blev stumma en sekund eller två.
Av vilken anledningen de nu hade valde de att inte tilltala henne. Den kortare av männen spände ögonen, så spända som trötta ögon kan spänna, i mig och nästan mumlade.
- Du måste sluta spika.
- Förlåt, svarade jag och tittade bakåt för att se vad det var jag kunde ha spikat medan jag alldeles nyss satt i soffan och tittade på ännu ett gammalt avsnitt av Vita huset.
- Jag kan inte sova när du spikar. Sluta spika.
Det verkade oklart ifall de två männen bredvid också var upprörda över vårt spikande, ifall de var moraliskt stöd eller bara var nyfikna över vem det egentligen var som spikade såhär sent på kvällen. Stora var de i alla fall.
- Jag har... försökte jag när hon ställde sig framför mig och, två decimeter längre än den korta spikmannen, såg ner på honom och sa vänligt hårt.
- Vi har inte spikat något.
- Ni måste sluta spika, fatta, jag måste kunna sova. säger han igen och ögonen tittade nog mer på hennes underkropp av trötthet än av intresse.
- Hallå! Titta upp! säger hon bryskt. Vi spikar inte. Vi är inte spikare.
Männen bredvid spikmannen började se ganska obekväma ut. Kanske var det av hennes närvaro eller kanske för att de började inse att spikandet nog inte kom inifrån den här dörren.
- Ni kan komma in! Kom in och visa vad det är vi har spikat! tillade hon och pekade inbjudande på ett oerhört inte alls inbjudande sätt mot hallen och vår lägenhet.
(oavslutad)
- Vad?! sa hon bestämt och männen blev stumma en sekund eller två.
Av vilken anledningen de nu hade valde de att inte tilltala henne. Den kortare av männen spände ögonen, så spända som trötta ögon kan spänna, i mig och nästan mumlade.
- Du måste sluta spika.
- Förlåt, svarade jag och tittade bakåt för att se vad det var jag kunde ha spikat medan jag alldeles nyss satt i soffan och tittade på ännu ett gammalt avsnitt av Vita huset.
- Jag kan inte sova när du spikar. Sluta spika.
Det verkade oklart ifall de två männen bredvid också var upprörda över vårt spikande, ifall de var moraliskt stöd eller bara var nyfikna över vem det egentligen var som spikade såhär sent på kvällen. Stora var de i alla fall.
- Jag har... försökte jag när hon ställde sig framför mig och, två decimeter längre än den korta spikmannen, såg ner på honom och sa vänligt hårt.
- Vi har inte spikat något.
- Ni måste sluta spika, fatta, jag måste kunna sova. säger han igen och ögonen tittade nog mer på hennes underkropp av trötthet än av intresse.
- Hallå! Titta upp! säger hon bryskt. Vi spikar inte. Vi är inte spikare.
Männen bredvid spikmannen började se ganska obekväma ut. Kanske var det av hennes närvaro eller kanske för att de började inse att spikandet nog inte kom inifrån den här dörren.
- Ni kan komma in! Kom in och visa vad det är vi har spikat! tillade hon och pekade inbjudande på ett oerhört inte alls inbjudande sätt mot hallen och vår lägenhet.
(oavslutad)
7.
Att kalla det för en levande fontän skulle de flesta ifrågasätta, eftersom det finns något vackert estetiskt och kontinuerligt uppsträvande i den eller de strålar och duschar av vatten som lämnar och återvänder till det vi kallar fontän. I det nuvarande sinnestillståndet och med den andliga tystnaden som bredde ut sig över klipphällen skulle några välja att kalla det för en mänsklig dopfunt och andra skulle direkt kritisera det här, då dopfuntar så sällan explosivt blåser ut allt vatten och framför allt inte tar ett djupt panikfyllt andetag strax därefter. Från mitt håll, om jag på något sätt hade varit medveten att uppfatta situationen, stod jag en näslängd ifrån en isländsk gejser vid utbrott och medvetenheten återkom sakteliga när jag förstod att gejsern var min egen mun. Jag la mig ner på rygg igen med armarna utsträckta endera åt öster och endera åt väster. Benens position och eventuella närvaro var för tillfället långt ifrån min första prioritet. Regnet fortsatte att falla och molnen fortsatte att demonstrativt stå fullkomligt orörliga medan de barrikerade solens ömkliga försök till synlighet. Om det senare var jag tämligen omedveten och inte särskilt intresserad av eftersom blod desperat försökte tränga in förbi mellersta artären till centrala delar av hjärnan för att informera det omedelbart närvarande om var fan jag egentligen befann mig. Varför fick bli en senare fråga.
Efter att ha samlat in fakta och en del lösa antaganden från kroppens yttre nervnätverk har hjärnans inåtgående funktioner i samarbete med en ambitiös och därför mycket ensam del av hjärnstammen kommit fram till att jag: 1. Ligger på rygg. 2. Är väldigt blöt och 3. Något hungrig (törsten hade tacksamt löst sig självt genom ett rikligt intag av mineralfattigt regnvatten genom ett par uppåtriktade kroppsöppningar). Viljan att resa sig upp befann sig ännu i ett slumrande tillstånd och hypofysen kände ingen lust att utsöndra några hormoner som kunde väcka lust i livsbejakande reflexer. Därför låg jag kvar och väntade på att den reella tiden synkroniserades med min inre klocka så att vi båda kunde existera i ett faktiskt nu. Det tog ungefär tolv minuter.
Det är lockande att erkänna den spontana känslan att bara överföra det som för närvarande kryper runt på min hand till munnen för att åtminstone åtgärda en av de tre slutsatser det ännu uppvaknande centrala nervsystemet kommit fram till. Det skulle däremot vara ganska vidrigt och eftersom det intellektuella fortfarande är kraftigt bedövat gör jag det. Mitt minne är tyvärr aktiverat så jag skulle senare komma ihåg att det var väldigt vidrigt. På grund av andedräktens viktiga roll i valet av lämplig partner är kunskapen om munhygien och flera sätt att upprätthålla den inprogrammerad i själva ryggmärgen, varför det faller sig naturligt att den andra handen på egen hand hittar en tunn kvist och började peta ut de skalbitar som fastnat mellan ett par nyförälskade och tätt sammanförda kindtänder. Proceduren börjar om när ett nytt krypande kittlar den första handen och pågår så till en kraftig vindpust får det inträngda vattnet i alla mina klädesplagg att kyla min hud till en outhärdlig grad och jag uttrycker nu denna känsla på bästa möjliga sätt.
- Ahhhhhhhhhhhh!
Två sekunder senare står jag upp, fullständigt förvirrad och undrar varför jag håller en halv tvesjärt i den ena handen och varför den andra frenetiskt och helt utan hjälp av min vilja försöker pressa in en barrig gren i min vänstra gom. Jag bestämmer mig för att omedelbart ta kontrollen över min kropp igen, tömmer båda händerna och stoppar huttrande ner dem i fickorna. När jag inte hittar några förstår jag att mina byxor saknas. De finns säkert, men inte någonstans på mig. Min blick följer de håriga och våta benen neråt förbi knäskålarna och en märkvärdig tacksamhet märks i mig när jag upptäcker att strumporna är kvar. Inget ovanpå dem, vilket hade varit det mest naturliga när jag börjar förstå platsen för uppvaknandet och avståndet till närmsta civlistation, men där sitter i alla fall ett par strumpor.
(oavslutad)
Efter att ha samlat in fakta och en del lösa antaganden från kroppens yttre nervnätverk har hjärnans inåtgående funktioner i samarbete med en ambitiös och därför mycket ensam del av hjärnstammen kommit fram till att jag: 1. Ligger på rygg. 2. Är väldigt blöt och 3. Något hungrig (törsten hade tacksamt löst sig självt genom ett rikligt intag av mineralfattigt regnvatten genom ett par uppåtriktade kroppsöppningar). Viljan att resa sig upp befann sig ännu i ett slumrande tillstånd och hypofysen kände ingen lust att utsöndra några hormoner som kunde väcka lust i livsbejakande reflexer. Därför låg jag kvar och väntade på att den reella tiden synkroniserades med min inre klocka så att vi båda kunde existera i ett faktiskt nu. Det tog ungefär tolv minuter.
Det är lockande att erkänna den spontana känslan att bara överföra det som för närvarande kryper runt på min hand till munnen för att åtminstone åtgärda en av de tre slutsatser det ännu uppvaknande centrala nervsystemet kommit fram till. Det skulle däremot vara ganska vidrigt och eftersom det intellektuella fortfarande är kraftigt bedövat gör jag det. Mitt minne är tyvärr aktiverat så jag skulle senare komma ihåg att det var väldigt vidrigt. På grund av andedräktens viktiga roll i valet av lämplig partner är kunskapen om munhygien och flera sätt att upprätthålla den inprogrammerad i själva ryggmärgen, varför det faller sig naturligt att den andra handen på egen hand hittar en tunn kvist och började peta ut de skalbitar som fastnat mellan ett par nyförälskade och tätt sammanförda kindtänder. Proceduren börjar om när ett nytt krypande kittlar den första handen och pågår så till en kraftig vindpust får det inträngda vattnet i alla mina klädesplagg att kyla min hud till en outhärdlig grad och jag uttrycker nu denna känsla på bästa möjliga sätt.
- Ahhhhhhhhhhhh!
Två sekunder senare står jag upp, fullständigt förvirrad och undrar varför jag håller en halv tvesjärt i den ena handen och varför den andra frenetiskt och helt utan hjälp av min vilja försöker pressa in en barrig gren i min vänstra gom. Jag bestämmer mig för att omedelbart ta kontrollen över min kropp igen, tömmer båda händerna och stoppar huttrande ner dem i fickorna. När jag inte hittar några förstår jag att mina byxor saknas. De finns säkert, men inte någonstans på mig. Min blick följer de håriga och våta benen neråt förbi knäskålarna och en märkvärdig tacksamhet märks i mig när jag upptäcker att strumporna är kvar. Inget ovanpå dem, vilket hade varit det mest naturliga när jag börjar förstå platsen för uppvaknandet och avståndet till närmsta civlistation, men där sitter i alla fall ett par strumpor.
(oavslutad)
6.
Något av det mest beundrandsvärda med småbarnsföräldrar är deras förmåga att acceptera hanterandet av kroppsvätskor i alla former, färger och lukter. Något av det mest påfrestande med småbarnsföräldrar är deras oförmåga att förstå andras ringaktande för samma vätskor och framför allt distribuerandet av dessa på allmänna ytor såsom cafébord, gräsparker och säten på kollektiva fordon.
(oavslutad)
(oavslutad)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)