Jag sitter på min köksstol och tittar ut genom det öppna fönstret. Det var ett år sedan hon försvann. Tyget på stolen är slitet ner till stoppningen, man kan knappt se fåglarna i naturbilden som en gång var tyget vi valde på Tygfabriken i Borås. Vi hade åkt dit en måndag eftermiddag, hon hämtade upp mig på skolan där jag jobbade och jag följde som vanligt på hennes härliga spontanitet.
- Hej, det är Cecilia.
Hon sa alltid sitt namn när hon ringde, oavsett vem det var hon ringde till. Hon tyckte det var okey när jag sa ”kära du”, men tyckte det var gammalmodigt att säga älskling. Hon föredrog att bli kallad Cecilia. Det var egentligen bara hennes mamma som kallade henne för Cicci. Till och med hennes barndomskompisar hade alltid kallat henne för just Cecilia.
- Jag vet, svarade jag. Vad har du för dig?
- Jag sitter i bilen, svarade hon. Jag vill klä om våra stolar och tänkte vi kunde åka till Borås. Vill du följa med?
Hon visste förstås redan vad jag skulle svara. Fast hon var en ödmjuk själ som alltid frågade och det var en av de saker som gjorde att jag älskade henne. En av många, väldigt många.
- Absolut! sa jag. Jag måste bara ringa en förälder och kopiera upp lite stenciler till imorgon. När är du här?
- Är det något litet gullefjun som varit busig igen? sa hon och skrattade lätt och retsamt.
Hon visste att jag hade ganska många ”gullefjun” som mer slogs än busade, men hon hade ett stort hjärta och om det inte var för henne så hade jag nog inte orkat. I alla fall inte gjort ett lika bra jobb och gjort det där lilla extra för varje barn. Man brukar säga att det finns människor som inspirerar en i sitt liv, det finns personer som engagerar och lyfter. Jag vet att det finns de som lyfter sina älskade till skyarna och säger efteråt att de var deras allt, men för mig var hon något annat. Hon var järnet i mitt betongfundament, jag kunde stå före henne och jag kan stå även nu. Men med henne var basen så mycket tryggare och jag kan för mitt liv inte förstå vad som hände.
- Jag… Jo, det kan man säga, svarade jag. Skicka ett mess när du är utanför så kommer jag ut.
- Todeloo! svarade hon och jag kunde höra henne le när vi la på.
Utanför mitt fönster kan jag se en park, inte den största i stan, men precis lagom stor för att ta upp det mesta av vyn när man sitter på en stol strax bredvid fönstret. På vintern är parken blankvit, när den inte är full av hoppande barn och förvirrade föräldrar som desperat försöker hitta något att sätta på näsan på snögubbarna de skapar. Tittar man upp till vänster så ser man början på havet, viken som sträcker sig förbi halvön där jag bott i tolv år. Den är sällan frusen, men en vinter för ett par år sedan var vi ute på isen, bara några meter, men det kändes ändå magiskt. Denna gång var det faktiskt min idé, hon må ha varit spontan, men hade två rädslor i livet. Vatten och ensamhet. Kanske hörde de ihop?
Det är söndag, klockan är strax före tio och jag reser mig från stolen för att fylla på en andra kopp kaffe. Jag älskar att vakna sent på söndagar, ligga kvar i sängen i minst en timme och sedan gå upp bara för att starta kaffebryggaren och starta ugnen för att värma lite frysta bullar. Jag brukade älska att baka, men nu för tiden blir det mer att jag knådar ihop en större sats och fryser in för söndagarna som kommer. På vardagar äter jag färdigskuren, fabriksbakad limpa precis som vilken Svensson som helst. Smör, ost, tomat. Det är det enkla i livet som för mig har visat sig vara det allra bästa. En god kopp kaffe, jag kan ägna en timme i vår kaffebutik på hörnet och dofta på olika bönor och Iljam som driver butiken har alltid nya idéer på blandningar och har ofta tagit in en speciell, nyrostad bönsäck som jag bara ”måste prova”. Jag kan inte förklara hur, men jag har nog aldrig kommit därifrån med något annat än bönor som blir perfekta koppar kaffe. Hon är helt klart uppslukad av sitt arbete och drömmer säkert om kaffebönsformade små varelser som äter henne levande eller kröner henne till drottning, men för mig är det inget annat än extraordinär vardagslyx att ha henne i butiken så nära mig.
Mina vänner säger att det inte var mitt fel. Ibland går jag med på det och kan gå runt en vecka och känna att detta ok av livsbörda lagts i farstun när jag går ut. Ibland tar jag det på mig, bara för att det av någon outmärklig anledning är skönt att känna sig nedstämd och tyngd. Om hon hade varit här, så är jag faktiskt inte helt säker på vad hon skulle tycka. Det var hennes beslut, i alla fall skulle hon säga att det var det. Hon gjorde aldrig något som någon annan sa åt henne att göra. Hon lyssnade, hon tog till sig, hon argumenterade och hon kunde ändra åsikt. Men i slutändan var det hennes åsikt, hennes ”känsla” som hon skulle beskriva det, som fick henne att göra saker. Det spelade ingen roll om det var jobb eller privat, hon stod på sig och jag tror många inspirerades av hennes sätt att vara. Det fanns såklart en och annan, kanske till och med flera, som irriterade sig något oerhört på hennes bestämda val, jag var en av dem i början. Fast som jag skulle upptäcka själv, så var det bara de som själva inte vågade följa sina övertygelser och gå på sina ”känslor” som tyckte hon var svår.
För precis ett år sedan satt vi här, vid detta fönster, på dessa stolar som redan då hade nötts lite sen renovering av våra långa samtal över livet, hopp, tro och riktigt tråkiga vardagsbekymmer som parkeringsavgifter och dammsugarinköp.
- Vet du vad jag älskar mest med dig? sa hon plötsligt.
Vi satt och åt frukost, nybakade frallor och extralagrad ost. Hon gillade att ha marmelad på osten, vilket jag förstås tyckte var en skymf mot ostens delikata aroma och smak, men jag hade lärt mig för länge sen att inte argumentera mer om det.
- Vag fa u? svarade jag med en stor tugga i munnen och började hosta upp ett litet svart sesamfrö som satt sig i halsen.
Hon väntade tålmodigt, med både händerna under hakan och tittade harmoniskt på mig, medan jag gjorde mitt bästa för att svälja och skölja bort hostan med nypressad limejuice.
- Vad sa du? sa jag igen.
- Vet du vad jag älskar mest mest dig? sa hon igen.
- Mina vader, svarade jag lite retfullt och blinkade till med ena ögat.
En av de första sakerna hon sa till mig var just att mina vader var så sexiga. Kanske till och med det första. Hon kom fram till mig på en fest hos några gemensamma vänner och sa ”Hej” och sedan sa hon ”Jag sa precis till mina vänner att du hade sexiga vader och de tyckte jag skulle säga det till dig istället.”. Även då hade jag olyckligtvis en stor bit mat i munnen, en baklava vill jag minnas och även det blev följt av en väldigt osexig hostattack.
- Lägg av, jag är seriös! sa hon och log lite mindre.
- Nä, förlåt. Vad menar du? sa jag.
Det var något i hennes blick. Jag har övertygat mig själv efteråt om att jag såg det redan då, men troligen är det något jag har kommit på långt efteråt. Hennes infångande leende, hennes längtansfulla ögon, de var på något sätt strävare. Inte att hon inte menade vad hon sa, utan mer som att det hon skulle berätta balanserade någonstans mellan förtvivlan och oförhandlingsbart hopp.
Hon satt tyst en stund, hon tittade ner på sin färgglada kopp, som hon gjort själv när hon en gång ville bli skulptör.
- Kommer du ihåg när vi klädde om de här stolarna? frågade hon.
- Jaa… svarade jag, tveksamt, undrande.
- När vi var i den där butiken, jag kommer inte ihåg vad den hette nu, sa hon.
- Tygfabriken, menar du, frågade jag?
- Ja, precis. Tygfabriken… sa hon och det var plötsligt som hennes ord tagit slut.
Hon satt bara tyst, snurrade koppen mellan sina fingrar, med de där naglarna som varje dag verkade ha ett nytt mönster på sig. Just den dagen var de röda. När jag tänker efter så hade jag nog aldrig sett henne ha röda naglar. Alla världens färger, blandade som en polkagristwistad regnbåge, med bokstäver som kunde bilda olika ord beroende på vilka fingrar hon höll upp och med små japanska mangafigurer eller bara en enda färg. Men aldrig bara rött. Inte förrän idag.
- Vad är det? frågade jag. Vad är det du vill säga?
Hon hade aldrig haft svårighet att säga något, vi kunde prata om de mest groteska händelser i världen och hon kunde gråta när vi pratade om valjakt eller om fattiga barn, men hon sa alltid precis vad hon tyckte, tänkte och kände. Jag har för det mesta varit lite outtalat pryd, men hon pratade om sex och fantasier som om vi öppnat ett bibliotek om Kamasutra och New Age. Inte bara pratade ska väl nämnas och jag prövade… en del. Låt oss stanna vid det.
- Det var något du sa då, sa hon sakta och började titta upp. När vi skulle välja mönster och jag hade som vanligt känt på varenda tygbit och vänt på varenda mönster, du vet. Då sa du en sak till mig, sa hon.
- Ha ha! skrattade jag. Ja, jag vet. Jag minns, svarade jag och log, men när jag försökte ta hennes hand ryggade hon tillbaka.
Jag respekterade hennes integritet och försökte inte igen, men det var som att någon släppt ut ett rökmoln av geggig ovilja som stelnat precis mellan våra ansikten. Mitt leende avtog och jag drack ett par klunkar av det sista, kallnade kaffet medan jag väntade på vad hon skulle kunna tänkas säga.
- Älskar du mig? sa hon.
Jag hade sagt det varje dag, när vi lämnade varann på morgonen och när vi gick och la oss på kvällen och när jag reste bort på konferens så sa jag det i telefon nästan varje kväll när vi pratade. Skulle du söka i våra meddelanden på mobilen skulle svaret säkert komma upp med ”Mer än 10000 träffar… ”. Fast den här gången var något annorlunda, hon undrade verkligen.
- Klart jag älskar dig, svarade jag lite avvärjande.
Jag tittade i hennes ögon, hon tittade på mig utan att säga ett ord i säkert en hel minut. Jag kommer väl säkert inte ihåg, men jag skulle kunna svära på att jag såg något blänkande i hennes ögonvrå, något som var början på en tår som helst inte ville falla ut.
- Jag måste gå, sa hon och reste sig så hastig att hennes färgglada kopp föll ner på golvet och spräcktes i bitar.
- Va, vänta? ropade jag. Vad är det?!
Jag tvekade mellan att gå efter henne eller hämta en trasa och torka upp det som var kvar av hennes te när duken på bordet sugit upp det mesta och resterna droppade mot golvet där koppen låg i kras. Om jag hade vetat då, så hade jag såklart följt efter. Vilken idiot jag var. Vad spelar lite utspillt te för roll när livet som du visste det precis tagit slut. Fast det visste jag inte då. Jag visste ingenting då.
Jag sitter på stolen och tittar på fläcken på golvet. Hennes fruktfyllda te lämnade en knappt synlig röd fläck på det vita trägolvet, men jag ser den. Varje dag ser jag den. Jag minns hennes röda nagellack och jag ser den röda fläcken. Jag tittar ut genom fönstret på barnen som klättrar i träden i parken och tänker för en kort sekund - ett av dem kunde vara vårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar