9.

Det var något i hennes blick. Skuld var långt passerat. Det måste ha varit något än tyngre, än värre. Redan när hon satte sig ner och jag log för att omedelbart inte få ett leende tillbaka visste jag givetvis vad det var, i all min fördomfullhet. Inte egentligen så mycket fördomar om henne, som insiktsfullhet om mig själv. Det hade kunnat vara jag. Det borde ha varit jag.
- Vad är det? frågar jag vänligt, fortfarande med mitt mjuka leende riktat mot henne.
Det är med ett försöka att svälja den torra klumpen i halsen som hon tittar ner åt vänster och ner åt höger och sedan rakt upp och hon andas tungt. Så jag frågar igen.
- Har det hänt något?
Någonstans inom henne vet hon att jag vet. Ända sedan vi träffades förstod både hon och jag att vi såg rakt igenom varandra. Långt innan den andre fått en chans att berätta så visste vi redan att inget behövde sägas. Det var därför jag redan visste. Och det var därför det borde ha varit jag. Inte han. Och det var därför jag slutade le.
- Varför? var den enda frågan jag hade.
Jag försöker verkligen att låta mina ord tala för mig och inte låta mina ögon uttala den otroliga sorg jag nu känner inom mig. För vi vet att det är såhär det slutar.
- Jag vet inte... svarar hon.
Det sämsta av alla svar. Samtidigt det mest självklara. Det enda svar vi kan ge när vi har gjort det otänkbara. För i stunden var det självklart och efteråt oklart och vi vet faktiskt inte vem vi var och hur vi tänkte.
- Du vet inte? frågar jag, för det är de enklaste ord att säga medan mitt hjärta bultar hårdare för varje sekund som sanningen spikas upp löpsedel för löpsedel i bröstet.

HON GJORDE DET
(SKOLFOTO)
- DET BORDE
HA VARIT JAG
(NYTAGET FOTO)
Bästa vännen talar ut

- Vad händer nu? undrar hon med den tystaste av röster.
Hon ser den. Den minsta av tårar vid mitt öga och trots idoga försöka att behålla ett lugn snarare än en värdighet hittade den ut. Hennes hand rör sig självklart till mitt ansikte och med sin tumme torkar hon bort den och får till en kvarts sekunds leende med ena halvan av hennes mun. Hennes hand ligger kvar på min kind och det är en kamp att slå undan tanken att lägga min egen ovanpå hennes. Det är en kamp att inte böja mig fram och kyssa den där munnen. Varför skulle jag inte? Alla korten ligger ju på bordet och snart kommer vi nog aldrig att ses mer. I alla fall inte på ett mycket långt tag. För en sida måste väljas och denna vackra människa till trots är det en annan sida min lojalitet kommer att falla på. Denna vackra person också till grund för att den måste falla.
Hon ser vad jag vill och lutar sig tillbaka och tar sin hand med sig.
- Var det skönt? frågar jag kallt. En knivskarp kommentar som skär rakt igenom allt vi betytt för varandra.
- Vad fan betyder det? svarar hon direkt mellan spända tänder. Hon kämpar för att hålla tillbaka sina egna tårar.
- Du vet vad det här betyder, svarar jag. - Och nu undrar jag om det var värt det. Det måste ha varit ett jävligt skönt knull. Hur många gånger kom du?
Hon ser besvikelsen som gömmer sig bakom min kyla och väljer att inte bry sig om den.
- Tre. säger hon lugnt och hennes blick är nu lika kall som mina kommentarer.
Man skulle kunna tro att hela caféet lyssnade på vår konversation, för just nu kändes inga andra ord i luften än våra egna. När vi lutade oss tillbaka för att samla kraft, eller kanske helt förlora den, hörde vi åter igen sorlet som hela tiden svävat runt i lokalen. En hemsk tanke skulle precis till att etablera sig i mitt huvud när den avbröts av det starka pysandet från espressomaskinens mjölkskummare.
Tre, tänkte jag och funderade på hur hon lät den sista av dem. Det sista andetaget och den sista njutningen av vår tid tillsammans. För det var så jag såg på situationen. Hon skulle vara tvungen att berätta det för sin pojkvän, min bästa vän, och jag skulle ställa mig på hans sida och kalla henne för ord som tills för en stund sen var fullständigt otänkbara.
- Du måste berätta det för honom, sa jag som ett resultat av tanken jag precis hade.
- Aldrig! sa hon. - Jag kan aldrig berätta det!
- Ursäkta? svarade jag.
Hennes tidigare lugn hade nu förvandlats ett en försvarande skepnad, toppad med förvirring. Om hon hade kunnat se sig själv genom mina ögon hade hon sett rädslan träda fram över hela ansiktet och gåshuden göra sig bekant med den tunna röda skjortan som natten innan lättvindigt fallit till golvet i en lägenhet inte långt härifrån.
- Han kan aldrig få veta. säger hon. - Inte en chans att jag säger något. Vi har kommit överens att inte berättar det.
- Vilka "vi"..? frågar jag med ögonbrynen i sin mest sänkta och undrande uppsyn och hela huvudet vridet en timmes klockslag ner åt höger.
- Jag och... börjar hon, men stannar och tiden fryser.
Vi sitter tysta en minut medan ingenting händer.

(oavslutad)