2.

Kranen har droppat i snart tio minuter nu. Jag har redan varit upp tre gånger och spänt vredet till varmvattnet, vridit den en millimeter längre än den suttit förut. Den håller sig någon timme, ibland kanske så många som två. Nu gick det bara en halvtimme innan den första droppen klämde sig ut, pressade sig fram genom strilen. Det var tio minuter sen, och jag har tröttnat på att resa mig upp. Den får fortsätta droppa, även ifall varje dripp dropp kittlande river på varje nerv i min kropp.

1

Rummet var tills alldeles nyligen fullt av människor. Vänner såväl som ett par jobbiga personer vars närvaro antingen var väldigt störande eller inte alls märktes av. Tills alldeles nyligen stod en av dem bredvid mig och talade med såväl ord som flygande bitar nötter ur hans mun och en doft av lågprisöl försökte sakta kittla mina näsborrar. Vad han sa brydde jag mig inte om och ändå stod min kropp kvar, som av vänlighet eller tröstlöshet eller för att man låter andra tala till punkt innan man hastigt avlägsnar sig till den matematiskt mest avlägsna punkten av lägenheten.

En mycket liten, och ändå märkbart blöt bit nöt hade fastnat strax under mitt högra öga och jag skulle precis till att vifta av den på ett diskret sätt och ändå påfallande märkbart för den gladlynte mannen som i sin mun förvarade resten av nötsamlingen. När han plötsligt och utan förvarning försvann. Trots att han endast funnits i min ögonvrå så fann jag denna vrå vara tom och lika tom var nästa ögonvrå när jag hastigt vände hela mitt ansikte åt höger. Jag kunde svära på att han precis stod där och visst känner jag fortfarande en blöt bit nöt under mitt högra öga. Jag kan till och med nästan se den, där den ligger och vilar i en pool av någon annans saliv.

Då börjar min vänstra ögonvrå påkalla min uppmärksamhet och jag registrerar i min hjärna hur något rör sig. Mina ögon är fortfarande fokuserade, helt fokuserade på att hitta nötbiten men orkar snart inte med nyfikenheten längre och börjar leta sig åt vänster. Ett par hårda blinkningar för att fukta hornhinnan och försäkra att det inte är en synvilla. Nöten sitter envist kvar trots hudens sammandragningar när mina ögon leker kurragömma bakom ögonlocken. Jag stänger dem en sista gång och när de öppnas är mina ögon och hela min kropp riktad åt det som alldeles nyss var vänster.

- Var har du varit någonstans? frågar en inte alltför tunn, men garanterat kvinnlig röst.

Det är fortfarande oklart var alla människorna tog vägen och jag blickar än åt höger och än åt vänster och med en snabb titt upp i taket för att dubbelkolla att de inte tysta satt sig där börjar jag utforska situationen. En oro börjar fylla mina vener och jag fokuserar hårt på att inte gripas av panik med ett rusande från lägenheten som utkomst. Handlingsförlamningen har dock redan hunnit slå till då en bit jordnöt fortfarande befinner sig i mitt ansikte, nu sakta på väg neråt i en seg lina av saliv och svett.

- Var har du varit? frågar rösten igen.

- Jag... (djupt andetag) Jag är... har varit här. Jag är här. svarar jag med tunghäftad mun.

Kvinnan, det låter som en kvinna, hon står under en skugga och de största dragen av hennes ansikte är dolda. Som det ser ut nu kan hon vara vem som helst. De bitar av hennes kläder som inte vilar under mörk skugga är röda och jag blundar och försöker minnas vilka gäster som haft röda plagg på sig eller med sig. Kanske någon anlände i en röd kappa?

- Jag har saknat dig. säger hon, inte med en darr i rösten utan lite sorgset och samtidigt en kort sekund därefter med ett stänk av glädje: - Har du saknat mig?

Hennes ansikte är fortfarande dolt, och fast hennes lilla och korta leende glimtade till i det enkla ljus som finns kvar i lägenheten hittar jag ingen minnesbild. Leenden är med doftar det bästa i mina minnen och ändå finns inget där som liknar det här.

Ett andetag och sen säger jag: - Ursäkta, men. Ursäkta, jag ser inte dig i mörkret. Skulle du inte vilja komma fram ett steg?

Hennes doft har inte nått mig än. Kvar hänger inte längre doften av billig öl och upptuggade jordnötter. Ingen doft alls finns i rummet faktiskt, vilket gör mig förvånad. Inte ens nöten som nu kommit en bra bit nedför min kind verkar utsöndra någon form av doft. Och det är nu jag upptäcker att rummet inte längre bara är tyst, det är helt frånvarande med omvärlden. Elementens brummande och fotsteg mot gatan utanför har helt flytt.

- Kan inte du komma ett steg närmare mig istället? säger hon.

Det som tidigare var oro börjar nu omvandlas till nyfikenhet och det är något i hennes röst som inte är helt okänt. Kanske vill jag att det ska vara så och därför vågar ta steget fram, så nära att jag nu möts av en bekant doft. Det är ingen jag har känt på någon gata, eller i något hus eller någon annan plats jag minns mig varit på. Det är ingen doft jag kopplar till ett speciellt ansikte, det är en doft jag bara känner och den känslan börjar nu kittla mina armar. Den känslan börjar nu kittla mitt bröst och en värme sprider sig för varje steg närmare jag kommer.

- Har du saknat mig? frågar hon igen.

Är det tårar jag känner? Är det tårar som vätskar mina ögon? En djup saknad finner sin plats i mitt bröst och trivs med värmen och kittlas likså av doften. Hon står nu bara en meter framför mig och nu älskar jag henne utan att någonsin ha sett hennes ansikte eller rört hennes hand.

Varifrån kommer dessa starka känslor? Var i mitt minne finns denna röst och denna doft som sveper runt mig och tränger djupt in och väcker upp dessa känslor?

- Något enormt. svarar jag utan att veta vad svaret betyder.

Hon står fortfarande stilla i mörkret. Kanske hade jag hoppats och trott att svaret skulle få henne att träda fram och visa sig. Kanske lät mitt svar inte alls ärligt, trots att det ändå kändes så sant när jag sa det. Jag undrar när hennes hand plötsligt lyfter och får det röda plagget att kort svepa till och hennes leende kommer tillbaka.

- Jag visste att du skulle komma tillbaka. säger hon och hennes hand är snart vid min kind.

Hennes öppna hand nuddar vid min kind och biten av nöt faller av och hela mitt ansikte drunknar i hennes hand och vill stanna där för alltid. Och mina ögon är stängda och en tår tränger igenom ögonlocken och sätter sig stilla och tittar på hennes hand.

En onykter mansröst bryter igenom tystnaden.

- Hörru! Ja'e lessen, men du hade visst en bit nöt där.

En stank av billig öl och aftershave från en lågvarukedja river upp mina ögon jag känner en skrovlig hand på min kind.

- Så'rå, nu är den borta. säger han och hickar för säkert tjugoåttonde gången den senaste kvarten.

Borta är kittlingen och tillbaka är brummet från elementet och dunket från ljudanläggningen i rummet bredvid. Tillbaka är nötspottaren och borta är saknaden av en kvinna jag aldrig verkar ha träffat. Jag vänder mig hastigt och tittar och vet redan att ingen kommer vara där. Inget rött plagg och ingen doft och ingen hand.

(ej avslutad)