Based on a true story.
Att glasögon kunde vara så problematiskt visste jag verkligen inte. Jag var på väg till tunnelbanan, som vanligt egentligen varje morgon och stundvis på eftermiddagen. Det brukar finnas många barn i mitt bostadsområde och ibland skriker de ganska högt till sina föräldrar på balkongerna eller så åker de kundvagnsrace. På morgonen däremot verkar de vara på väg till skolan. Jag antar att de är likadana som vi när vi var små på det sättet.
Det är roligt när någon börjar prata spontant med mig, utan någon som helst anledning egentligen. Ofta brukar det handla om att fråga efter en cigarett, vilket jag vägrar om personen ser ut att vara yngre än jätteliten. Annars är det mest tiden eller en enklare vägbeskrivning som gäller och även om jag inte hittar själv brukar jag försöka hjälpa till. Den här gången handlade om glasögon och personen i fråga är väldigt, väldig kort. Vi möttes på promenadvägen mot centrum.
- Hej, du har glasögon, säger han och pekar på mina och sen på sina egna. - Jag har också glasögon, säger han och ler stort.
- Ja, svarar jag vuxet och sådär oförståeligt.
- Du har också glasögon, säger han medan vi båda promenerar längs vägen.
Han är ganska liten, kanske 10 år eller så. Fast det ska ju ärligt sägas från min sida att jag har svårt att se skillnad på 8, 10 och 12 år när det gäller barn.
- Ja, jag har också glasögon, svarar jag och ler. Detta är ett spontant samtal som jag kommer att se tillbaka på som det bästa som hände denna dagen, tänker jag nu.
- Gillar du dina glasögon? frågar han och ser lite skeptisk ut. Hans fötter rör sig hela tiden ungefär dubbelt så fort som mina. Korta ben de har, såna där barn. Hur orkade man egentligen ta sig fram förr, allting var ju dubbelt så långt bort.
- Ja, jag tycker om mina glasögon, svarar jag och tittar ner på den numera lite funderande killen. Jag undrar om hans föräldrar sagt någonting om att man inte ska prata med främlingar, men jag kanske ser ganska vänlig ut. Eller så är det bara för att jag har glasögon, och folk med glasögon får ju faktiskt prata med varandra.
- Jag gillar inte mina glasögon, säger killen medan han tittar ner i marken. Han ser lite sådär besviken ut och som att han har funderat på det här länge.
- Det är väl bra att kunna se och läsa och så, säger jag.
- Mmm... Men dom är i vägen.
- Är de i vägen? frågar jag nyfiket.
- Alltså såhär! Ocn nu tittar han upp på mig och tittar ner omvartannat, för han vill se på mig när han berättar och samtidigt inte råka gå in i nånting kanske. - När jag spelar fotboll, så, och springer och dribblar så med bollen, va, då då, när nån såhär sparkar bollen till mig och jag ska nicka här, säger han fort utan andetag och pekar på sin panna.
- Ja? säger jag och vill höra mer.
- Då då när jag ska nicka här, säger han igen och pekar på sin panna strax ovanför näsroten. - Då träffar bollen glasögonen och poff liksom, så bara går de sönder, så, i två delar liksom.
- Ojdå, svarar jag och föreställer mig hur man egentligen nickar en boll. Kanske barn nickar dem längre nere på pannan, för visst finns det fotbollsspelare med glasögon.
- Men finns det inte fotbollsspelare med glasögon? frågar jag honom.
- Jo. Nä. Nä. De har linser, svarar han.
- Jaha, men kan inte du har linser? undrar jag och funderar på om det egentligen finns linser för barn.
- Mamma säger att det gör ont med linser, svarar han besviket.
- Jaså, ja, det vet jag inte, säger jag och nu kanske jag lägger mig i det här barnets uppfostran mer än jag borde.
- Och sen och sen! ropar han nu, ordentligt engagerad.
- Ja, och sen?
- Ja, sen är de i vägen hela tiden, säger han och nu är vi snart framme på slutet av vägen.
- Är de i vägen annars också?
- Ja, när jag ska mysa med mamma, så, mmmm mmm, säger han och omfamnar sig själv och skakar hela kroppen fram och tillbaka som att han myste med sin mamma.
Jag ler. Så stort jag ler. Vilken underbar liten kille och vad glad hans mamma måste vara. Dessa förbannande glasögon tänker jag och svarar honom.
- Nä! Det är ju inte alls bra! säger jag.
- Mmm...
Vi är framme vid torget och det är dags för mig att vika av mot tunnelbanan.
- Nu ska jag till tåget. Vi ses!
- Ok! säger han lite förvånat, och tuffar iväg mot skolan.
Jag vänder mig om en gång och tittar på denna sköna lilla kille. Det här med glasögon som inte går att kramas med - det måste jag verkligen göra något åt.
22 januari 2008
17 januari 2008
En vanlig jävla morgon.
Bara en vanlig jävla morgon. Utan att öppna ögonen skulle jag gissa att klockan är runt halv tio. Det brukar hon vara när jag vaknar vid den här tiden. Det är inte huvudvärken som stör mig. Den känns knappt, även om den egentligen borde ha varit dunkande, starkt dunkande vid det här laget. Det som irriterar mig är inte heller att jag inte minns vad som hände igår. Problemet är att jag minns precis vad som hände igår. I alla fall före de första slaget.
Utåt har jag aldrig varit särskilt våldsam. Mot vänner och störande främlingar har alltid ett leende och en djup förståelse varit vägen fram. Utåt har alltid varit en yta. En insjö utan så mycket som en lätt bris. Igår kom en skitförbannad blåval upp ur det förstående djupet och allt vatten trycktes upp på stranden, krossade träden och lämnade en pöl av lera. Inlera.
Kisande ögon och fötter som glidit utanför täckets nedre kant. Eller sida. Det är oklart vilket håll täcket egentligen ligger på. Så mycket är tydligt att det är kallt i rummet. Det får bli en senare upptäckt ifall ytterdörren fortfarande står fullt öppen, och hur mycket av inredningen som finns kvar där utanför. Det är kanske inte stans ärligaste kvarter.
Istället för att lista ut täckets egentliga position är det enklare att bara sträcka ner handen på golvet för att hitta närmsta plagg och kasta det mot fötterna. Det kanske har sina avigsidor, men något som kan vara förrgårs eller i bästa fall gårdagens kalsonger hänger nu glatt över den högra foten. Det värmer i alla fall litegrann.
Min högra arm har fastnat. Hur lyckades den med det? Det skulle kunna vara ett snöre, men tidigare erfarenheter visar att det är svårt att göra en knut när den ena handen är vad som ska knytas fast. Och viktigare är såklart att fråga varför gårkvällens händelser egentligen skulle inspirera mig till ett sånt sjukt agerande. Det är en sak om det finns ett sexuellt spel i bilden, om så bara med sig själv och en hemmabyggd vagina av Playdo. Ingenting jag kan komma på från dygnets senaste 12 timmar kan få mig att tänka på något som skulle få mig att göra det igen.
Ett öga öppet. Ett öga fort stängt igen. Det kan inte vara sant. Ett öga öppet igen. Blickar ut över så mycket jag kan se från en liggande position, fast i något fortfarande oklart i ena armen. Kalsonger på foten är inte så förvånande. Inte heller att en av garderoberna är utriven och att alla finkläder ligger på golvet, på stolen, i fönstret. Inte förvånande att ena armen saknas på Zara-kostymen och att den sitter uppklippt i utdragbara mönster fasttejpad på taklampan. Man måste få experimentera, även i sina mesta jobbiga stunder, eller hur? Det som förvånar mig är killen på andra sidan sängen.
Det var självklart att klippa till honom. Min gräns var nådd för längesen och jag hade andats ett par extra gånger och svalt all ära och respekt. Det spelar ingen roll vem som började, men jag är ganska säker på att det var jag. Det är alltid jag. Det var också jag som utdelade det första slaget och även om jag minns vad jag hade föreställt mig att göra med honom är det inte lika tydligt vad som hände. Men hans näsa blödde. Hans näsa borde blöda. Något med hans näsa gjorde jag definitivt. Om det inte bara var i min fantasi innan jag började. I min fantasi innan jag ens pratade med honom för första gången. När jag sträckte fram min hand för att hälsa på honom låg han redan på golvet och skrek. Med en blödande näsa, helt klart.
Varför ligger han i min säng? Han andas tyst och det är nästan ett slags lugn över hela hans uppenbarelse.
Ett andra öga öppet. Japp, det ser samma sak. Två ögon kan ju inte ha fel. Två blinkande ögon kan absolut inte ha fel. Jag tittar en gång till på min arm. Två ögon ser tydligare än ett och min arm är fast för att hans hand omsluter min. Hårt. Ömt, men fast sitter den. Ett kort försök att ta tillbaka den till mig leder bara till att han mumlar lite sött, vrider sig och håller den än mer ömt och än mer fast.
(oavslutad)
Utåt har jag aldrig varit särskilt våldsam. Mot vänner och störande främlingar har alltid ett leende och en djup förståelse varit vägen fram. Utåt har alltid varit en yta. En insjö utan så mycket som en lätt bris. Igår kom en skitförbannad blåval upp ur det förstående djupet och allt vatten trycktes upp på stranden, krossade träden och lämnade en pöl av lera. Inlera.
Kisande ögon och fötter som glidit utanför täckets nedre kant. Eller sida. Det är oklart vilket håll täcket egentligen ligger på. Så mycket är tydligt att det är kallt i rummet. Det får bli en senare upptäckt ifall ytterdörren fortfarande står fullt öppen, och hur mycket av inredningen som finns kvar där utanför. Det är kanske inte stans ärligaste kvarter.
Istället för att lista ut täckets egentliga position är det enklare att bara sträcka ner handen på golvet för att hitta närmsta plagg och kasta det mot fötterna. Det kanske har sina avigsidor, men något som kan vara förrgårs eller i bästa fall gårdagens kalsonger hänger nu glatt över den högra foten. Det värmer i alla fall litegrann.
Min högra arm har fastnat. Hur lyckades den med det? Det skulle kunna vara ett snöre, men tidigare erfarenheter visar att det är svårt att göra en knut när den ena handen är vad som ska knytas fast. Och viktigare är såklart att fråga varför gårkvällens händelser egentligen skulle inspirera mig till ett sånt sjukt agerande. Det är en sak om det finns ett sexuellt spel i bilden, om så bara med sig själv och en hemmabyggd vagina av Playdo. Ingenting jag kan komma på från dygnets senaste 12 timmar kan få mig att tänka på något som skulle få mig att göra det igen.
Ett öga öppet. Ett öga fort stängt igen. Det kan inte vara sant. Ett öga öppet igen. Blickar ut över så mycket jag kan se från en liggande position, fast i något fortfarande oklart i ena armen. Kalsonger på foten är inte så förvånande. Inte heller att en av garderoberna är utriven och att alla finkläder ligger på golvet, på stolen, i fönstret. Inte förvånande att ena armen saknas på Zara-kostymen och att den sitter uppklippt i utdragbara mönster fasttejpad på taklampan. Man måste få experimentera, även i sina mesta jobbiga stunder, eller hur? Det som förvånar mig är killen på andra sidan sängen.
Det var självklart att klippa till honom. Min gräns var nådd för längesen och jag hade andats ett par extra gånger och svalt all ära och respekt. Det spelar ingen roll vem som började, men jag är ganska säker på att det var jag. Det är alltid jag. Det var också jag som utdelade det första slaget och även om jag minns vad jag hade föreställt mig att göra med honom är det inte lika tydligt vad som hände. Men hans näsa blödde. Hans näsa borde blöda. Något med hans näsa gjorde jag definitivt. Om det inte bara var i min fantasi innan jag började. I min fantasi innan jag ens pratade med honom för första gången. När jag sträckte fram min hand för att hälsa på honom låg han redan på golvet och skrek. Med en blödande näsa, helt klart.
Varför ligger han i min säng? Han andas tyst och det är nästan ett slags lugn över hela hans uppenbarelse.
Ett andra öga öppet. Japp, det ser samma sak. Två ögon kan ju inte ha fel. Två blinkande ögon kan absolut inte ha fel. Jag tittar en gång till på min arm. Två ögon ser tydligare än ett och min arm är fast för att hans hand omsluter min. Hårt. Ömt, men fast sitter den. Ett kort försök att ta tillbaka den till mig leder bara till att han mumlar lite sött, vrider sig och håller den än mer ömt och än mer fast.
(oavslutad)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)