5

Det är verkligen skönt att leva bland ett så tillbakadraget folk. Mängden oförskämdheter man kan komma undan med verkar aldrig ta slut. Den enklaste och som samtidigt skapar en bekväm tillvaro är att reservera sittplatser med sin bara uppenbarelse. Även om min kroppslängd är långt under den av flera nära vänner trivs mitt rumsliga sinne och självklart ömma ryggslut av stor fysisk yta. Detta presenteras bäst av armar sträckta långt förbi det egna nackstödet och ben i kors som kaxigt tar upp mer än de två decimeter tilldelade luftrummet under knähöjd. Med en självsäker och inte alltför glad uppsyn i ögonhöjd är området säkrat från åtminstone den generella populationen, som hellre står upp än ber mig krympa ihop min benklyka eller klippa ner längden på mina armar.

Nu sitter min rumpa väl ingjuten i ett välsuttet och mjukt säte vid fönstret på spårvagnen och resten av min lekamen upptar mentalt de tre andra platserna. Populationen har varit god mot mig och två alldeles för vänliga själar står och balanserar i trappan och tittar ibland längtande mot platserna i mitt kungarike, men de skulle hellre låta sina döttrar pierca brösten än fråga om lov för att sitta vid kungens sida. Jag nickar mjukt och royalistiskt åt dem innan min blick åter igen vänds mot husen som sakta, ack så sakta passerar förbi. När vagnen stannar till ett par hållplatser innan min avgång stiger ett avbräck från generaliteten ombord och instinktivt sträcker min rygg på sig och bröstkorgen hävs utåt och mina fötter sträcker sig de sista sju centimeterna av mitt land. Och hon bara sätter sig ner bredvid mig. Med hela sina hand uppmanar hon sin manlige vän att göra samma på sätet mitt emot.
- Så det var ju inte konstigt att han fick gå, säger hon och trycker sin vänstra skinka allt djupare ner i sätet.
Mannen mitt emot, som säkert är en beroende vän, nickar medhållande och tittar sedan ursäktande åt mitt håll.
- Flytta på benen, uttrycker sig kvinnan plötsligt.
En sammanpressad blick är det enda ett förvånat jag kan leverera tillbaka och innan vagnen börjar hacka i sin framfart på grund av en sedan länge eftersatt renovering av spåren tar hennes vänstra skinka satts och knuffar till min högra.
- Hallå! Flytta på benet! Orden lämnar hennes mun tillsammans med dofter av halvtuggade pintjenötter som slagit sig till ro mellan hennes tänder och byggt upp ett rikligt samhälle med fem stolta generationer bakom sig.
En grymtning och ett par enklare ryck med mina numera vingklippta armar är det enda som lyckas uttryckas från den rostnande tron där jag sårad sitter kvar.
Kvinnan rättar till sin obefintliga frisyr och väljer att helt ignorera mina känslofyllda grymtningar.
- Såhär är det, pressar hon surt ut mellan sina spända läppar så kraftigt att andra generationen av familjen Pintje numera inte finns ibland oss.
- Såna är dem. Pojkar!
Till och med det blyga paret i trappan har nu fångats av monologen och undrar tillsammans med övriga vagnens invånare vad hon egentligen menade med det.
- Jag ber verkligen om ursäkt för det här, säger hon till mannen som vid det här laget känner sig ganska obekväm med denna påtvingade vänskap som egentligen mest beror på ett dåligt ligg nån gång på 90-talet och ångesten som uppstod när han träffade sin bror igen dagen efter.

Min hållplats närmar sig och inom 30 sekunder behövs ett beslut ifall jag sårad ska lämna mitt tillknycklade kungarike eller utan någon som helst vettig anledning sitta kvar och försvara det. Då reser sig plötsligt kvinnan och säger att hon vill sitta någon annanstans och när de båda lämnat mitt synfält och spåren av pintjedoft knappt längre känns saktar vagnen in vid min hållplats. Jag vickar lite lätt på mina fötter och knackar med fingrarna på en krater skapad av en nitisk vänsterskinka. Paret har redan klivit av trappen och det finns inte längre någon jag kan vända mig till för att pröva den kungliga blicken. Det gör mig högst osäker på ifall jag sitter kvar som segrare över det här slaget. Dörrarna öppnas och där ute lockar friska vindar som vill väcka liv i min döende stolthet. När vagnen gnisslande tuffar iväg bakom mig och mina ben åter funnit fast mark inser ett par bortglömda celler innanför skallbenet att ära ofta förknippas med en alltför hastig bortgång av svärd eller andra spetsiga föremål, varpå jag omedelbart slutar bry mig om den nyligen inträffade incidenten och börjar promenera hemåt.

4

På stranden hittar vi alla typer av människor. De riktigt tjocka fläskläggen som använder smörpaket till sololja eftersom deras pengar alltid går åt till dussintalet revbensspjäll och industripackad potatissallad. Doften av smält smör ligger stadigt i luften när de klämmer fram de sista smörklickarna för att kunna smörja sig ordenligt mellan de fyra lager hudveck som breder ut sig i vågor på magen. Ibland känner jag en lockelse att tappa torkade majskorn över deras kroppar för att sakta se dem bli popcornberg. Faktiskt tror jag att de skulle uppskatta gesten att bara kunna öppna gapet och skrapa ner varma popcorn lätt kryddade av kroppssalter. Hela familjen skulle kunna vara med och njuta av denna enkelt tillagade amerikanska picknick.

På tillräckligt stort avstånd från de direkta dofterna av extrasaltat smör ligger de unga och i storleksmässig jämförelse pyttesmå tonårstjejerna. Själva förstår de inte hur personer med fler hekto fett än kroppscentimeters längd kan tillåtas på allmänna platser. En gång varje halvtimme sätter de sig upp för att kontrollera att de är ordentligt fastknutna i de snören som förhindrar deras lätta och enligt dem själva perfekta kroppar från att blåsas ut till havs. Det ger dem också ett tillfälle att spana hur mycket närmre muskelpojkarna kommit sen den senaste halvtimmen och det slår mig att brösten på dessa killar är så mycket större än på tonårstjejerna. Muskelpojkarna har ett enkelt och samtidigt sofistikerat sätt att närma sig de kroppar som de hoppas framåt kvällen ska vara såväl nakna som tätt sammanpressade mot sina egna. De ligger med böjda knän, egentligen av flera anledningar, och varje gång de sträcker sig för att visa sin otroliga spänstighet, vilket sker onödigt ofta, kasar de ett par decimeter uppåt på sandstranden. Under ett par timmar har de lyckats ta sig flera meter och det är alltid en balansgång. Ifall de visar sin flexibilitet alltför ofta kan de ge tonårsflickorna intrycket av att kvällens sammanpressning kommer att vara av en alltför akrobatisk och i längden tröttsam akt. Om de å andra sidan hasar sig för sakta kan kvällens nöje ha solbadat klart för dagen och begett sig hemåt. På sensommaren är de mer lyckosamma av erfarenheten, men i början av värmeböljan finns allt för många amatörer som stör spelet.
Barnfamiljerna gläder oss denna dag med sin absoluta frånvaro. Havets skönhet blir så mera påtaglig när man slipper trampa snett i nonchalant bortkastade nyttjade blöjor. Förvisso brukar de yngres då och då återkommande eller faktiskt ständiga skrik ta ut måsarnas aldrig ändliga rop efter fisk som varit nästa slut sedan ett decennium ta ut varann och skapa ett slags ljudligt vakuum som mitt öra uppfattar som tystnad. I avsaknad av detta hör jag istället varierat fnitter, gnisslande lårsenor och ett och annat pop.

Det har nog gått en timme sedan jag somnade att döma av de meterlånga spåren i sanden nedanför muskelpojkarnas fötter och jag vaknar av ett poppat majskorn som studsar till ett par gånger på min haka och mitt bröst för att vackert landa prick i min navel. En domarinstinkt i min hjärnbark ger popcornet tio poäng innan jag hastigt stoppar det i munnen. Solstekt majs är segare än de vi brukar göra i micron hemma konstaterar jag och känner hur ryggen stretar mot när jag sätter mig upp. Än har de läkande egenskaperna i den senaste alternativa behandlingen inte gjort verkan och jag börjar åter igen ångra att jag dedikerat mina sista morfintabletter till mitt experimenterande med lugnande ekologiska sockerärtor.

Vattnet ser lockande ut och mina torra tår omplacerar sanden vid mina fötter och sen av egen vilja pressar de upp hela min kroppstyngd och drar mig mot havet. Jag känner andetagen av alla oceaniska gudinnor när de omfamnar min kropp i en ljummen bris och drar sina tusantals mjuka fingrar genom mitt hår. Precis när vänster fot placerar sig lägligt nära där havet möter sanden så har fläsklägget största och enda son besämt sig för att bomba med sin vackraste av tyngdpunkter från bryggan som sträcker sig ut nära mig. Gudinnorna håller andan och tystnaden får alla solbadare att kisande se ut mot horisonten. Plasket är öronbedövande när det når våra öron 0,3 sekunder senare än den fem meter höga vattenpelaren chockerat våra hornhinnor. Torr och oerhört dum som den är väljer vänsterfoten att lugnt ligga kvar och kela med den våta strandnära sanden. Medan högerfoten avundsjukt ser med svartsjuka på när partners alltmera vältrar sig i mjuk våt sand reagerar mina övriga kropp med bestörtning på nyheterna från hornhinnorna och 0,3 sekunder senare på en bekräftande rapport från hörsnäckan. I min barndom kunde vi flyga och efter idoga försök att landa utan det självklara blodvitet upptäckte vi att lim även kunde användas för att sätta ihop saker. Två droppar superlim på varje fot brukade räcka och den som kunde hålla balansen längst medan vi pepprade varann med chilidoppande valnötter fick ära och berömmelse och givetvis flest blåmärken då han blivit pepprar längst av alla. När den ena foten hånglar med strandkanten och den andra svartsjukt försöker komma på sätt att spöa upp sand som inte går att spöa upp tappar de all kommunikation med resten av kroppen. När man hastigt vänder sig om för att fly alltför raskt närmande vågor från en yngre fläskläggsvattenbomb blir därför effekten densamma som att fötterna vore limmade till marken. Det är nu jag måste erkänna att jag alltid föll först i valnötskriget och direkt tappar min kropp balansen och marken tittar upp mot mig och längtar efter att få åsamka mig största möjliga smärta när den tar emot mig. Fördelen med sand är att det är en ganska mesig mark, stor i orden och liten på jorden. Nackdelen är att den är så fantastiskt finfördelad att den tar sig in precis överallt och passar gärna på att trycka in så mycket grus i näsgångar och gummar som får plats. Mina högerfot pressar sig fortfarande något förvriden in med njutning i den våta strandkanten, min bröstkorg vilar något längre upp och mina armar som desperat försökte fäkta medan kroppen illa flydde stretar i en mest onaturlig ställning bredvid. Mitt ansikte ska precis till att kippa efter andan och avlägsna finfördelade snytingar från de bägge andningsvägarna när vågen slår till. Det fanns en anledning att fötterna stannade till vid kanten, eftersom den solvärmda fuktigheten är så många grader mer het än det faktiskt vattnet utåt. Den första vågen från den strandnära delen kanske är ljummen och på något sätt känns det skönt när den sköljer gruset från min fallna kropp. Den andra och tredje och fjärde vågen kommer längre ut från havet där isberg badar och torskarna kan fiskas och läggas direkt i frysdisken.

Tre äldre damer, säkert visa av ålderdom men med ansikten av skrynkliga lakan som någon glömt och låtit torka i tvättmaskinen, fnittrar någonstans i närheten. De har med all säkerhet sett mina bravader och med åldern i bagaget har de upplevt alla former av vågor i alla mätbara temperaturer. Eftersom mina båda fötter ingalunda är avslutade med sina älskarinnefasoner ligger jag kvar efter att den sista vågen pussat strandvassen adjö och åter vänt ut till sjöss. Mina armar har återvänt och de stödjer under min haka när jag tittar upp för att se vad damerna har att berätta.

- Hur är det fatt min unga man? yttrar sig damen med rosbeströdd Lidlbaddräkt i mitten.
- Varför ligger ni bara där? lägger hennes väninna till och kittlar sin iller som borrar sig än djupare in mellan brösten som för allmänhetens bästa borde döljas av något mer än den rödvitrandiga bikinin som egentligen marknadsförs till en målgrupp två generationer efter hennes.
- Han har säkert inget jobb, svarar mellandamen direkt.
- Har ni inget jobb min unge man? frågar hon sen och adderar innan jag hinner registrera hennes fråga:
- Ja, det är synd om ungdomen, inget engagemang alls har de.
Jag öppnar munnen för att berätta om hur min ålder faller ganska långt ifrån det jag själv skulle kalla ungdom och samtidigt påpeka att jag tjänar ganska bra med pengar på min designade toalettartikelserie, framför allt den gula. Det förvånar mig varje gång månadsinbetalningarna når mitt då redan tömda bankkonto att någon överhuvudtaget skulle vilja ha gula tvålkoppar i sitt badrum, men så länge jag får betalt väljer jag att hålla käften och inte skriva något om det i min veckokrönika i en av landets största designtidningar. Ja, det vill jag också berätta om för damerna men när min tunga fått instruktioner från den lilla men ändå logiska delen av min hjärnbark är solstolarna tomma. Ordentligt uttänjda men ändå tomma. Illern har fått ett bälte runt halsen som den givetvis redan har gått ur och den är precis på väg att hitta ett nytt mysigt tillhåll mellan ett par väl utvalda solbrända skinkor på en yngre ensamstående mäklare när jag vänder mig om och möter den illavarslande synen av tre knytten omanglade lakan i rödvitt, rosor och brunt som vadar ut i havet framför mig. De har alla varsin termometer dinglande kring vaden i ett gummiband och kan vid varje givet tillfälle titta på de nödvändigt överdrivet stora siffrorna för att se temperaturen på vattnet.

Ett gällt skrik bryter genom luften från en ensamstående ung man som fått oväntat besök och det får mina båda fötter att tappa koncentrationen tillräckligt länge för mitt nervsystem att åter ta kontrollen över dem för en stund. All lust att ta ett dopp har runnit av och jag greppar min handduk och min strandväska innehållandes tre fyra centileters plastflaskor med färdigblandad Fidel Castro, ett par riktigt dyra och samtidigt konstigt nog ganska snygga solbrillor, en påse chilivalnötter och två tiopack kondomer av blandad sort. Egentligen borde de har varit slut vid det här laget, men jag lyckas av alltför många efterkonstruerade anledningar inte få fram dem innan det är dags att dra sig tillbaka. Ibland funderar jag på ifall sonen jag aldrig fått träffa uppskattar min brist på ejakulativt tålamod. Jag skulle förstås ha kunnat berätta för honom om det, men eftersom vi aldrig har träffats har inte rätt tillfälle infunnit sig och samtidigt ska man ju fråga sig hur mycket en femåring förstår av sånt. Jag river av tre kondomer och lägger på var och en av damernas solstolar innan jag lämnar stranden, som en hemlig flörtande hälsning, för att väcka ett hopp om liv alldeles nära döden och eftersom jag ändå inte verkar få någon annan nytta av dem. Men mest gör jag det nog för att jävlas.