Grävt en liten grop.

Jag har grävt ner fötterna i en liten grop. Den är nog inte mer än en halvmeter djup. Efter en kvarts grävande och två timmars letande efter en tillräckligt snygg spade glömde jag helt enkelt bort varför jag ville göra det här. Och insåg kanske att det nog räckte med att bli nedgrävd till knäna för att förstå poängen. Så här står jag. Ibland sätter jag mig ner för att se efter om det känns annorlunda.

Från början var nog tanken att känna efter hur det är att vara en rot. De där som pressar sig längre och längre ner i marken bara för att hålla uppe något ståtligt och vackert. Rötter sticker upp bara litegrann och en grop på sisådär hundrafemtio centimeter hade nog fungerat bra och med armarna skulle jag kunna forma olika träd. Armarna rakt upp i luften. En en. Armarna litegrann åt sidorna med händerna neråt. En hängbjörk. Och blåsa upp kinderna och med stretande armbågar bli en riktigt tuff ek. Hård som fan.

Istället blev jag en strandnära tall som liksom vikt sig i vinden och doppar barren i ån som flyter förbi utan att riktigt bry sig. I fyra timmar har jag varit en tall nu. Ett par polare tittade förbi för en timme sen och hjälpte mig att vara en regnskog en stund, fast nu har de avverkat sig själva. Jag blåste lite runtomkring när de hade gått, så att de skulle kännas som en monsun dragit förbi. Det är ju lite roligare.

Jag tänkte precis gå, fast jag packade jorden ganska hårt med min spade. En ganska snygg spade. En väldigt snygg spade. Det rätta vore givetvis att använda en sådan spade till att gräva upp fötterna igen, fast på något sätt känns det fel att gräva upp rötterna till ett så vackert träd. Om än snett. Dessutom har någon tagit min spade och grävt ner sig själv ett tiotal meter bort. Om tillräckligt många veckor har vi nog en skog här. Vad ska vi leva av? Kommer mina tår att anpassa sig och börja dra fukt ur jorden djupt där nere? Kommer mitt hår att bli grönt och påbörja klorofyll? Kommer mina tår att börja växa längre och längre neråt när torkan slår till? Fan, jag borde tagit av mig skorna innan jag planterade mig. Det här kommer nog att göra ont.

För några månader sedan planterade jag mig själv som en blomma i en park inte långt härifrån, fast redan efter ett par minuter kom någon och plockade mig, så jag fick aldrig riktigt uppleva hur det kändes att stå där och vaja i vinden medan romantiska par går förbi och komplimerar hur vacker jag är. Det var lagom romantiskt när en ung, och säkert stilig man före festen han precis hade kommit ifrån ryckte mig och ett par tusenskönor ur jorden med sin svettiga näve. Han satte oss i en vattenfylld saftbringare på sitt köksbord och tittade på oss oavbrutet i tre dagar. Jag försökte verkligen hålla mig ståtlig, fast tusenskönorna falnade och den unga och ännu inte åter igen stiliga mannen hällde ut oss från balkongen. I en pöl av en skvätt vatten låg jag kvar ett tag med tusenskönor på mitt bröst och tittade på människorna som gick förbi och tittade på oss. Sen jag gick hem.

Nu hoppas jag att någon grävmaskin tittar förbi och gräver upp mig med rötterna först. Alternativet skulle vara att bli avverkad vid knäna och det känns mindre intressant. Ett ben vill jag gärna behåll i alla fall. Imorgon hade jag nämligen sett fram emot att ställa mig i en grund sjö och vara en flamingo. Eller häger. Båda går bra.

(oavslutad)

Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se

Mina vänner.

Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se

Kipowsky - Producent och konferencier.

En hund med i leken.

Vi hade kommit till fasen där jag står på golvet vid sängkanten och hon ligger framstupa på sängen med huvudet inbäddat i en kudde och jag håller mina övertygande självsäkra händer runt hennes höft medan min kropp gör aggressiva framstötningar i takt med hennes stön. Om man nu vill kalla det för en fas. Och för korrekthetens skull ska jag nog säga att hennes stön snarare var i takt med mina stötar och som jag hoppas som ett gott betyg för vart och ett av dem. Hennes namn var Emilia och man kan väl säga att vi träffades på en after work med alldeles för mycket vin och alldeles för lite mat. Resultatet kunde bli ett av två alternativ och min känsliga mage tackar mig för att det blev det här. En annan känslig del av mig är för övrigt också väldigt tacksam för att det blev såhär.

Hennes lägenhet låg närmre än min och om jag hade tittat mig omkring när vi kom in i den så hade jag kunnat beskriva hur den såg ut. Fast det enda jag kan beskriva är i detalj hennes läppar, hennes ögon, kindben, nacke, skuldror, bröst och resten av hennes fantastiska kropp som jag klädde av och kysste bit för bit. Från vinkeln jag är nu skulle jag kunna fantisera ihop ett epos om hennes rygg, som går i vågor, ett böljande hav i en tung storm där svetten piskas och hennes ryggrad är ett rev eller en armada av fartyg som försöker överleva en allt mer intensifierande väderlek. Emilia är Gudinnan i mitt epos, hon är himlen och jorden och havet. Hon är världsalltet. Ett oerhört sexigt världsallt.

Hennes hund är en vithårig variant med röda detaljer och ganska liten. Frånsett att det inte är en tax, så är den ovanligt utdragen som för att likna en tax, om så bara något större och hårigare och vitare och såklart från en helt annan ras. Kanske är det ett genetiskt underverk eller bara ett misstag av för mycket underliga lekar på rastplatserna. Mitt i vår egen lek på sängkanten kommer den plötsligt in i hennes sovrum. Själv är jag kanske 20-30 stötar från att komma till den härliga plats i slutet av mitt epos där rummet vänds in och ut och nymfer sjunger, nej, skriker ut all sin samlade livskraft under de fem sekunder som jag själv skriker upp mot taket och blottar min hals för vad som nu i denna stund skulle kunna tänkas hoppa upp och attackera den. Vad jag vill säga är att jag kommer snart. Om det inte vore för hunden.

Min reaktion när en hund eller för den delen en person kommer in i ett rum där jag har intimt och exalterat umgänge med någon är att snabbt ropa ut "Gå, gå, gå!" för man vill ju inte komma när någon kommer. Emilias världsbild är något annorlunda för hennes reaktion blev "Kom hit, kom hit." varpå hunden genast hoppade upp i sängen och jag slutade stöta och tittade frågande på hela situationen.

- Ursäkta, måste hunden vara här? frågade jag.
- Gose, gose, gose, svarade hon.
- Oh, svarade jag generat. - Gose, gose på dig med, sa jag medan jag log och böjde mig framåt i ett försök att kyssa hennes kind. I positionen jag befann mig i var det svårare än jag hade tänkt.
- Gose, gose. Vem är gosigast i världen, va? frågade hon i samma barnsliga ton.

Själv hade jag en del problem att nå fram till hennes kind. Min plan var att behålla min position här bak för att efter en kyss kunna återuppta vår akt utan uppehåll, men i brist på akrobatiska kunskaper var risken stor att tappa balansen och ramla ut. Precis när musklerna på min högersida började krampa och mitt huvud befann sig upp och ner ungefär i linje med hennes bröst såg jag hunden.

- Det känns lite konstigt med hunden här, försökte jag framföra, men all hennes uppmärksamhet upptogs av hunden, som nu börjat slicka henne i ansiktet. Det var då hon tittade upp.
- Vad gör du? frågade hon och började skaka lite lätt med rumpan för att få fart på det som jag inte längre höll på med. - Fortsätt, det var så skönt, säger hon som att inget hade förändrats. Själv hade jag fastnat böjd något åt höger över hennes vågade kropp, min vänstra hand höll ett hårt balanserat grepp runt hennes rumpa och om jag sträckte ut tungan hade jag kunnat tillfredsställa hennes högra bröstvårta. Det var däremot inget som korsade min tanke just nu.

- Kan inte hunden..., försökte jag påpeka, men glada hundar har glada svansar och den vispade mig just nu över hela mitt ansikte. Samtidigt fortsatte Emilia låta sin kropp gunga fram och tillbaka och med krampen och balansen och svansen som ett hårigt litet slagträ i mitt ansikte kunde jag inget annat göra än att låta det ske. Det var inte långt kvar nu.

- Oh, du är skön! ropade hon ut i rummet och jag hade inte längre någon aning hur jag skulle hantera den här situationen. Det kändes på något sätt mycket absurt och blev inte bättre när hon åter igen började prata med hunden.

- Gose, gose, du är så fin, så fin, sa hon vilket gjorde hunden ännu gladare, vilket gjorde svansen ännu gladare, vilket började göra ont i mitt ansikte. Hon svettades åter igen och min hand som desperat försökte hålla kvar någon slags balans på hennes vänstra skinka började sakta tappa friktionen och glida neråt. Med svanshår i munnen och ögonen stängda försökte jag få kontakt med henne.

- Emilia... tvi... Om du bara... ohhh... Ska vi inte... Aj! Tvi... Nu måste... ahhh!, sa jag och insåg att min kropp och min hjärna var på två helt olika platser, för nu kände jag blodet rusa och endorfiner springer ikapp. Vilket sekund som helst nu. Då halkade handen av rumpan.

Det som följde kan nog enklast beskrivas som en modernistisk målning.


10 minuter senare.

- Det går inte bort, säger hon med en lättare förtvivlan i rösten. Jag tittar på henne och har sedan länge förlorat lusten att någonsin vara naken igen.

- Häng kvar en sekund bara, jag är snart framme, svarar jag och ser hur hon vänder hunden för att titta på andra sidan igen. Telefonluren håller jag i den vänstra handen, den högra är inlindad i ett hastigt skapat ispaket som jag på egen hand fått skapa med den vänstra. Emilia har inte släppt hunden på 10 minuter, trots dess idoga försöka att bara springa iväg.

- Kan du lägga ner luren och hjälpa mig istället? säger hon i den bryska ton som hon alternerar med den förtvivlade. I hennes värld av ömkan finns just nu bara hunden. Mig själv och högerhanden som hon för en knapp halvtimme sen hyllade för dess vibranta förmåga har förpassats till hennes skamvrå.

- Det är kö. Jag vill hjälpa, men... Ja, hallå? svarar jag till telefonen. - Hej, är det veterinären? frågar jag och personen i andra änden svarar tillbaka. Jag fortsätter prata.
- Ja, hej. Tack så mycket, och glad helg på dig med. Jag har en fråga, som jag undrar om du kan hjälpa mig med?

- Har du kommit fram? Vad säger dem? frågar Emilia och tittar för första gången upp från hundens rufsiga päls medan hon passar på att skölja ur wettextrasan.

- Jo, frågar jag i telefonen, hur tvättar man bort sperma från en hund?

Det blir tyst i luren. Det blir tyst borta hos Emilia. Hunden är till och med tyst.

- Ursäkta, är ni kvar? frågar jag och tittar som man brukar på luren när de blir alldeles tyst för att se ifall personen finns kvar där inne. Emilia är koncentrerad på mig just nu och håller hunden i ett fast grepp under sin arm. Pälsen fastnar i hennes kofta.

(oavslutad)

Glasögon.

Based on a true story.

Att glasögon kunde vara så problematiskt visste jag verkligen inte. Jag var på väg till tunnelbanan, som vanligt egentligen varje morgon och stundvis på eftermiddagen. Det brukar finnas många barn i mitt bostadsområde och ibland skriker de ganska högt till sina föräldrar på balkongerna eller så åker de kundvagnsrace. På morgonen däremot verkar de vara på väg till skolan. Jag antar att de är likadana som vi när vi var små på det sättet.

Det är roligt när någon börjar prata spontant med mig, utan någon som helst anledning egentligen. Ofta brukar det handla om att fråga efter en cigarett, vilket jag vägrar om personen ser ut att vara yngre än jätteliten. Annars är det mest tiden eller en enklare vägbeskrivning som gäller och även om jag inte hittar själv brukar jag försöka hjälpa till. Den här gången handlade om glasögon och personen i fråga är väldigt, väldig kort. Vi möttes på promenadvägen mot centrum.

- Hej, du har glasögon, säger han och pekar på mina och sen på sina egna. - Jag har också glasögon, säger han och ler stort.
- Ja, svarar jag vuxet och sådär oförståeligt.
- Du har också glasögon, säger han medan vi båda promenerar längs vägen.
Han är ganska liten, kanske 10 år eller så. Fast det ska ju ärligt sägas från min sida att jag har svårt att se skillnad på 8, 10 och 12 år när det gäller barn.
- Ja, jag har också glasögon, svarar jag och ler. Detta är ett spontant samtal som jag kommer att se tillbaka på som det bästa som hände denna dagen, tänker jag nu.
- Gillar du dina glasögon? frågar han och ser lite skeptisk ut. Hans fötter rör sig hela tiden ungefär dubbelt så fort som mina. Korta ben de har, såna där barn. Hur orkade man egentligen ta sig fram förr, allting var ju dubbelt så långt bort.
- Ja, jag tycker om mina glasögon, svarar jag och tittar ner på den numera lite funderande killen. Jag undrar om hans föräldrar sagt någonting om att man inte ska prata med främlingar, men jag kanske ser ganska vänlig ut. Eller så är det bara för att jag har glasögon, och folk med glasögon får ju faktiskt prata med varandra.
- Jag gillar inte mina glasögon, säger killen medan han tittar ner i marken. Han ser lite sådär besviken ut och som att han har funderat på det här länge.
- Det är väl bra att kunna se och läsa och så, säger jag.
- Mmm... Men dom är i vägen.
- Är de i vägen? frågar jag nyfiket.
- Alltså såhär! Ocn nu tittar han upp på mig och tittar ner omvartannat, för han vill se på mig när han berättar och samtidigt inte råka gå in i nånting kanske. - När jag spelar fotboll, så, och springer och dribblar så med bollen, va, då då, när nån såhär sparkar bollen till mig och jag ska nicka här, säger han fort utan andetag och pekar på sin panna.
- Ja? säger jag och vill höra mer.
- Då då när jag ska nicka här, säger han igen och pekar på sin panna strax ovanför näsroten. - Då träffar bollen glasögonen och poff liksom, så bara går de sönder, så, i två delar liksom.
- Ojdå, svarar jag och föreställer mig hur man egentligen nickar en boll. Kanske barn nickar dem längre nere på pannan, för visst finns det fotbollsspelare med glasögon.
- Men finns det inte fotbollsspelare med glasögon? frågar jag honom.
- Jo. Nä. Nä. De har linser, svarar han.
- Jaha, men kan inte du har linser? undrar jag och funderar på om det egentligen finns linser för barn.
- Mamma säger att det gör ont med linser, svarar han besviket.
- Jaså, ja, det vet jag inte, säger jag och nu kanske jag lägger mig i det här barnets uppfostran mer än jag borde.
- Och sen och sen! ropar han nu, ordentligt engagerad.
- Ja, och sen?
- Ja, sen är de i vägen hela tiden, säger han och nu är vi snart framme på slutet av vägen.
- Är de i vägen annars också?
- Ja, när jag ska mysa med mamma, så, mmmm mmm, säger han och omfamnar sig själv och skakar hela kroppen fram och tillbaka som att han myste med sin mamma.
Jag ler. Så stort jag ler. Vilken underbar liten kille och vad glad hans mamma måste vara. Dessa förbannande glasögon tänker jag och svarar honom.
- Nä! Det är ju inte alls bra! säger jag.
- Mmm...
Vi är framme vid torget och det är dags för mig att vika av mot tunnelbanan.
- Nu ska jag till tåget. Vi ses!
- Ok! säger han lite förvånat, och tuffar iväg mot skolan.
Jag vänder mig om en gång och tittar på denna sköna lilla kille. Det här med glasögon som inte går att kramas med - det måste jag verkligen göra något åt.

En vanlig jävla morgon.

Bara en vanlig jävla morgon. Utan att öppna ögonen skulle jag gissa att klockan är runt halv tio. Det brukar hon vara när jag vaknar vid den här tiden. Det är inte huvudvärken som stör mig. Den känns knappt, även om den egentligen borde ha varit dunkande, starkt dunkande vid det här laget. Det som irriterar mig är inte heller att jag inte minns vad som hände igår. Problemet är att jag minns precis vad som hände igår. I alla fall före de första slaget.

Utåt har jag aldrig varit särskilt våldsam. Mot vänner och störande främlingar har alltid ett leende och en djup förståelse varit vägen fram. Utåt har alltid varit en yta. En insjö utan så mycket som en lätt bris. Igår kom en skitförbannad blåval upp ur det förstående djupet och allt vatten trycktes upp på stranden, krossade träden och lämnade en pöl av lera. Inlera.

Kisande ögon och fötter som glidit utanför täckets nedre kant. Eller sida. Det är oklart vilket håll täcket egentligen ligger på. Så mycket är tydligt att det är kallt i rummet. Det får bli en senare upptäckt ifall ytterdörren fortfarande står fullt öppen, och hur mycket av inredningen som finns kvar där utanför. Det är kanske inte stans ärligaste kvarter.

Istället för att lista ut täckets egentliga position är det enklare att bara sträcka ner handen på golvet för att hitta närmsta plagg och kasta det mot fötterna. Det kanske har sina avigsidor, men något som kan vara förrgårs eller i bästa fall gårdagens kalsonger hänger nu glatt över den högra foten. Det värmer i alla fall litegrann.

Min högra arm har fastnat. Hur lyckades den med det? Det skulle kunna vara ett snöre, men tidigare erfarenheter visar att det är svårt att göra en knut när den ena handen är vad som ska knytas fast. Och viktigare är såklart att fråga varför gårkvällens händelser egentligen skulle inspirera mig till ett sånt sjukt agerande. Det är en sak om det finns ett sexuellt spel i bilden, om så bara med sig själv och en hemmabyggd vagina av Playdo. Ingenting jag kan komma på från dygnets senaste 12 timmar kan få mig att tänka på något som skulle få mig att göra det igen.

Ett öga öppet. Ett öga fort stängt igen. Det kan inte vara sant. Ett öga öppet igen. Blickar ut över så mycket jag kan se från en liggande position, fast i något fortfarande oklart i ena armen. Kalsonger på foten är inte så förvånande. Inte heller att en av garderoberna är utriven och att alla finkläder ligger på golvet, på stolen, i fönstret. Inte förvånande att ena armen saknas på Zara-kostymen och att den sitter uppklippt i utdragbara mönster fasttejpad på taklampan. Man måste få experimentera, även i sina mesta jobbiga stunder, eller hur? Det som förvånar mig är killen på andra sidan sängen.

Det var självklart att klippa till honom. Min gräns var nådd för längesen och jag hade andats ett par extra gånger och svalt all ära och respekt. Det spelar ingen roll vem som började, men jag är ganska säker på att det var jag. Det är alltid jag. Det var också jag som utdelade det första slaget och även om jag minns vad jag hade föreställt mig att göra med honom är det inte lika tydligt vad som hände. Men hans näsa blödde. Hans näsa borde blöda. Något med hans näsa gjorde jag definitivt. Om det inte bara var i min fantasi innan jag började. I min fantasi innan jag ens pratade med honom för första gången. När jag sträckte fram min hand för att hälsa på honom låg han redan på golvet och skrek. Med en blödande näsa, helt klart.

Varför ligger han i min säng? Han andas tyst och det är nästan ett slags lugn över hela hans uppenbarelse.

Ett andra öga öppet. Japp, det ser samma sak. Två ögon kan ju inte ha fel. Två blinkande ögon kan absolut inte ha fel. Jag tittar en gång till på min arm. Två ögon ser tydligare än ett och min arm är fast för att hans hand omsluter min. Hårt. Ömt, men fast sitter den. Ett kort försök att ta tillbaka den till mig leder bara till att han mumlar lite sött, vrider sig och håller den än mer ömt och än mer fast.

(oavslutad)

Dialog om måste.

- Förlåt, du höll på att säga nånting om vad man måste?
- Ja, man måste göra vissa saker.
- Hur menar du?
- Som just nu. Du måste åka ner.
- Varför det? Jag orkar ju inte.
- Orka är inte en fråga här.
- Vaddå? Om man inte orkar, hur ska man då klara av någonting. Det krävs väl styrka och kraft för att kunna finnas där för andra.
- Man finner styrkan.
- Äh, vad är det där för mumbo-jumbo-blaj?!
- Man finner den för att man måste.
- Nu är du här med det där "måste" igen. Allt detta "måste" hela tiden.
- Ja, men vad har du för alternativ då?
- Alternativ? Alternativ? Jag har ju alternativet att inte göra något. Att faktiskt bara sitta här och inte göra något.
- Du menar fly.
- Jag flyr ingenting!
- Du flyr ju ifrån din rädsla.
- Det här har inget med rädsla att göra. Jag är inte rädd för att göra det. Jag kanske bara tror att det är bättre för mig att vänta kvar här.
- Bättre för dig ja. Har du någon gång tänkt på andra?
- Andra. Jag gör inget annat än tänker på andra. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Det börjar bli dags för mig att tänka på mig själv. [tystnad] I alla fall litegrann. Förtjänar inte jag det?
- [tystnad] Är egoism något man förtjänar?
- Jag pratar inte om egoism.
- Du pratar ju om att göra något för dig själv. Är inte det egoism?
- [tystnad] Nej. Nej, egoism är att bara tänka på sig själv. Hela tiden. Egoism är att inte bry sig om andra. Jag bryr mig om andra, men för att kunna göra det måste jag även ibland ta hand om mig. Bara mig.
- Jag tycker det är samma sak.
- Det är väl inte samma sak?
- Om du bara gör för dig själv så är det eogism och...
- Men!
- Vänta nu! Lyssna klart. Att göra saker för sig själv är egoism, men om du gör något för dig själv för att hjälpa andra, då handlar det ju åter igen om att göra det för andra. En slags självuppoffring. En uppoffring för andra.
- Du är ju inte klok nånstans! Så vad du menar är att antingen är jag egoist eller en uppoffrande stackars jävel?
- [tystnad] Ja.
- Det måste finnas en mellanväg. Ett mellanord.
- Ord. Är det ord du söker?
- Nej, det är det du som gör. Jag söker inte ord, jag försöker bara beskriva hur jag tänker och känner. Och för det behöver jag berätta det. Och jag berättar med ord, fast med flera ord. Du verkar vara fast i att finna ett ord. Ett enda ord som beskriver hur jag har det. [tystnad] Som att det vore så enkelt.
- Jag har inte påstått att det är enkelt.
- Kanske inte i så många ord, men du letar efter ett enda ord för att beskriva vad jag vill. Och det är att förenkla. Du försöker förenkla. Vågar du inte se det komplicerade i det här?
- Jag tycker inte det är så komplicerat.
- Du tycker inte livet och allt däri är komplicerat?
- Jag tycker många saker är komplicerade. Men kanske bara för att vi gör dem mer komplicerade än vad de är. Som kärlek. Det måste ju vara enkelt för att njutas av. När man komplicerar det, när du komplicerar det så tappar du allt som är underbart med kärlek.
- När började vi prata om kärlek?
- JAG började prata om kärlek, nu.
- Menar du att kärlek är egoistiskt?
- Förlåt?
- Kärlek. Det är ju att bry sig om någon annan, men samtidigt vill man såklart må bra själv. Är det då egoistiskt? Eller kanske självuppoffrande?
- [lång tystnad] Jag trodde inte du ville prata om kärlek?
- [suck] Jag ville prata om att jag inte måste.
- Du måste inte.
- Men du har ju sagt att...
- Jag har sagt att du måste åka ner. Men jag är inte din chef. Du behöver inte göra det för att JAG tycker att man måste. Min åsikt är att man måste. Det är vad jag tycker. Vad du sen tycker är något annat, det får stå för dig. Du måste ta dina egna beslut.
- Där är du igen med dina "måsten"!
- Nej, jag är här igen med vad jag tycker. Jag tycker att du måste åka ner och jag tycker också att du måste ta dina egna beslut. Sluta föra över allt ansvar på mig!
- Du måste sluta tycka så jädrans mycket.
- Kanske det...
- [lång tystnad] Visst vet jag att jag inte måste göra vad du tycker. Men du är min vän och du känner mig och jag lyssnar på vad tycker. [tystnad] Jag lyssnar för att få råd, för att kunna bestämma mig.
- Du lyssnar för att du inte vill bestämma själv.
- Nej...
- Du lyssnar för att...
- Nej!
- Vill du lyssna eller vill du inte få "mina råd" som du säger. Min åsikt är att du måste. Mitt råd är att du måste fatta dina egna beslut.
- Va? Det betyder ju ingenting!
- Det gör det visst.
- Det gör det visst inte! Hur fan kan ett råd vara att jag ska göra som jag vill, men att jag ändå måste? Ett råd..
- Alltså.
- Tyst. Nu får du lyssna på mig en stund. Ett råd ska ju vara en hjälp på vägen. Det ska vara en brygga från där ajg befinner mig nu till... Fan, till någon annan sida på nån jävla flod eller vad det heter. En lian till ett annat träd och...
- En lian..?
- Ja! Eller ...
- Försöker du symbolisera en livlina?
- Jag försöker berätta vad ett råd är.
- Jag vet vad ett råd är.
- Nä, jag tror inte det. Du tror att ett råd är att kasta ur dig alla dina åsikter och ge mig möjligheten att välja mellan dem. Det är ju fan som att säga att en riktigt bra grundskolelärare är en person som ställer ett 24-bands uppslagsverk på katedern i klass 1 och säger "Varsågod. Här är all världens kunskap. Ta för er!". [förtydligande handgest]
- Tja, det är ju ett sätt.
- [tystnad] [frågande blick]
- Kunskapen finns ju där. Det är bara eleverna som är för trötta för att vilja ta sig till den.
- Menar du att jag är trött? Att jag är för trött för att lyssna på dina "råd"?
- Är du trött?
- Jag är fan inte trött!
- Men du är upprörd. [tittar upp med hakan sänkt] Kanske för upprörd för att lyssna. För att "öppna uppslagsverket"?
- Du är för upprörd! Visst, visst du är lugn i rösten, men nåt måste vara seriöst upprört i din barndom eller pubertala stadie att du just nu inte kan skilja upp från en blå vägg.
- [skratt] En blå vägg?
- Jag menar att du måste vare helt tokig, som tror att råd innebär... ett uppslagsverk... Att jag skulle...
- [ler] Du är ganska trött va?
- [suck] [litet leende] Tja... Lite trött kanske.
- Så, vad vill du göra?
- Jag vill bara sitta här.
- Och göra inget?
- Och göra inget.
- [tystnad]
- [tystnad]
- Du måste inte...
- Schhh....
- Jag bara säger att...
- Schhh....
- [tittar sig omkring]
- Du måste sluta ge råd nu. Du är inge' bra på det.
- Inte?
- Inte idag i alla fall.
- Men andra dagar? [frågande blick]
- [leende] Ja, andra dagar är du bra.
- Ska vi bara sitta här då?
- Ja. Och göra ingenting. Kan du göra det?
- [tänkande ser sig omkring] Jag antar det... Om jag måste.
- Ha ha! Ja, du måste. [skrattar] Ja, det måste du!
- [skrattar]

(slut)

9.

Det var något i hennes blick. Skuld var långt passerat. Det måste ha varit något än tyngre, än värre. Redan när hon satte sig ner och jag log för att omedelbart inte få ett leende tillbaka visste jag givetvis vad det var, i all min fördomfullhet. Inte egentligen så mycket fördomar om henne, som insiktsfullhet om mig själv. Det hade kunnat vara jag. Det borde ha varit jag.
- Vad är det? frågar jag vänligt, fortfarande med mitt mjuka leende riktat mot henne.
Det är med ett försöka att svälja den torra klumpen i halsen som hon tittar ner åt vänster och ner åt höger och sedan rakt upp och hon andas tungt. Så jag frågar igen.
- Har det hänt något?
Någonstans inom henne vet hon att jag vet. Ända sedan vi träffades förstod både hon och jag att vi såg rakt igenom varandra. Långt innan den andre fått en chans att berätta så visste vi redan att inget behövde sägas. Det var därför jag redan visste. Och det var därför det borde ha varit jag. Inte han. Och det var därför jag slutade le.
- Varför? var den enda frågan jag hade.
Jag försöker verkligen att låta mina ord tala för mig och inte låta mina ögon uttala den otroliga sorg jag nu känner inom mig. För vi vet att det är såhär det slutar.
- Jag vet inte... svarar hon.
Det sämsta av alla svar. Samtidigt det mest självklara. Det enda svar vi kan ge när vi har gjort det otänkbara. För i stunden var det självklart och efteråt oklart och vi vet faktiskt inte vem vi var och hur vi tänkte.
- Du vet inte? frågar jag, för det är de enklaste ord att säga medan mitt hjärta bultar hårdare för varje sekund som sanningen spikas upp löpsedel för löpsedel i bröstet.

HON GJORDE DET
(SKOLFOTO)
- DET BORDE
HA VARIT JAG
(NYTAGET FOTO)
Bästa vännen talar ut

- Vad händer nu? undrar hon med den tystaste av röster.
Hon ser den. Den minsta av tårar vid mitt öga och trots idoga försöka att behålla ett lugn snarare än en värdighet hittade den ut. Hennes hand rör sig självklart till mitt ansikte och med sin tumme torkar hon bort den och får till en kvarts sekunds leende med ena halvan av hennes mun. Hennes hand ligger kvar på min kind och det är en kamp att slå undan tanken att lägga min egen ovanpå hennes. Det är en kamp att inte böja mig fram och kyssa den där munnen. Varför skulle jag inte? Alla korten ligger ju på bordet och snart kommer vi nog aldrig att ses mer. I alla fall inte på ett mycket långt tag. För en sida måste väljas och denna vackra människa till trots är det en annan sida min lojalitet kommer att falla på. Denna vackra person också till grund för att den måste falla.
Hon ser vad jag vill och lutar sig tillbaka och tar sin hand med sig.
- Var det skönt? frågar jag kallt. En knivskarp kommentar som skär rakt igenom allt vi betytt för varandra.
- Vad fan betyder det? svarar hon direkt mellan spända tänder. Hon kämpar för att hålla tillbaka sina egna tårar.
- Du vet vad det här betyder, svarar jag. - Och nu undrar jag om det var värt det. Det måste ha varit ett jävligt skönt knull. Hur många gånger kom du?
Hon ser besvikelsen som gömmer sig bakom min kyla och väljer att inte bry sig om den.
- Tre. säger hon lugnt och hennes blick är nu lika kall som mina kommentarer.
Man skulle kunna tro att hela caféet lyssnade på vår konversation, för just nu kändes inga andra ord i luften än våra egna. När vi lutade oss tillbaka för att samla kraft, eller kanske helt förlora den, hörde vi åter igen sorlet som hela tiden svävat runt i lokalen. En hemsk tanke skulle precis till att etablera sig i mitt huvud när den avbröts av det starka pysandet från espressomaskinens mjölkskummare.
Tre, tänkte jag och funderade på hur hon lät den sista av dem. Det sista andetaget och den sista njutningen av vår tid tillsammans. För det var så jag såg på situationen. Hon skulle vara tvungen att berätta det för sin pojkvän, min bästa vän, och jag skulle ställa mig på hans sida och kalla henne för ord som tills för en stund sen var fullständigt otänkbara.
- Du måste berätta det för honom, sa jag som ett resultat av tanken jag precis hade.
- Aldrig! sa hon. - Jag kan aldrig berätta det!
- Ursäkta? svarade jag.
Hennes tidigare lugn hade nu förvandlats ett en försvarande skepnad, toppad med förvirring. Om hon hade kunnat se sig själv genom mina ögon hade hon sett rädslan träda fram över hela ansiktet och gåshuden göra sig bekant med den tunna röda skjortan som natten innan lättvindigt fallit till golvet i en lägenhet inte långt härifrån.
- Han kan aldrig få veta. säger hon. - Inte en chans att jag säger något. Vi har kommit överens att inte berättar det.
- Vilka "vi"..? frågar jag med ögonbrynen i sin mest sänkta och undrande uppsyn och hela huvudet vridet en timmes klockslag ner åt höger.
- Jag och... börjar hon, men stannar och tiden fryser.
Vi sitter tysta en minut medan ingenting händer.

(oavslutad)