Grävt en liten grop.

Jag har grävt ner fötterna i en liten grop. Den är nog inte mer än en halvmeter djup. Efter en kvarts grävande och två timmars letande efter en tillräckligt snygg spade glömde jag helt enkelt bort varför jag ville göra det här. Och insåg kanske att det nog räckte med att bli nedgrävd till knäna för att förstå poängen. Så här står jag. Ibland sätter jag mig ner för att se efter om det känns annorlunda.

Från början var nog tanken att känna efter hur det är att vara en rot. De där som pressar sig längre och längre ner i marken bara för att hålla uppe något ståtligt och vackert. Rötter sticker upp bara litegrann och en grop på sisådär hundrafemtio centimeter hade nog fungerat bra och med armarna skulle jag kunna forma olika träd. Armarna rakt upp i luften. En en. Armarna litegrann åt sidorna med händerna neråt. En hängbjörk. Och blåsa upp kinderna och med stretande armbågar bli en riktigt tuff ek. Hård som fan.

Istället blev jag en strandnära tall som liksom vikt sig i vinden och doppar barren i ån som flyter förbi utan att riktigt bry sig. I fyra timmar har jag varit en tall nu. Ett par polare tittade förbi för en timme sen och hjälpte mig att vara en regnskog en stund, fast nu har de avverkat sig själva. Jag blåste lite runtomkring när de hade gått, så att de skulle kännas som en monsun dragit förbi. Det är ju lite roligare.

Jag tänkte precis gå, fast jag packade jorden ganska hårt med min spade. En ganska snygg spade. En väldigt snygg spade. Det rätta vore givetvis att använda en sådan spade till att gräva upp fötterna igen, fast på något sätt känns det fel att gräva upp rötterna till ett så vackert träd. Om än snett. Dessutom har någon tagit min spade och grävt ner sig själv ett tiotal meter bort. Om tillräckligt många veckor har vi nog en skog här. Vad ska vi leva av? Kommer mina tår att anpassa sig och börja dra fukt ur jorden djupt där nere? Kommer mitt hår att bli grönt och påbörja klorofyll? Kommer mina tår att börja växa längre och längre neråt när torkan slår till? Fan, jag borde tagit av mig skorna innan jag planterade mig. Det här kommer nog att göra ont.

För några månader sedan planterade jag mig själv som en blomma i en park inte långt härifrån, fast redan efter ett par minuter kom någon och plockade mig, så jag fick aldrig riktigt uppleva hur det kändes att stå där och vaja i vinden medan romantiska par går förbi och komplimerar hur vacker jag är. Det var lagom romantiskt när en ung, och säkert stilig man före festen han precis hade kommit ifrån ryckte mig och ett par tusenskönor ur jorden med sin svettiga näve. Han satte oss i en vattenfylld saftbringare på sitt köksbord och tittade på oss oavbrutet i tre dagar. Jag försökte verkligen hålla mig ståtlig, fast tusenskönorna falnade och den unga och ännu inte åter igen stiliga mannen hällde ut oss från balkongen. I en pöl av en skvätt vatten låg jag kvar ett tag med tusenskönor på mitt bröst och tittade på människorna som gick förbi och tittade på oss. Sen jag gick hem.

Nu hoppas jag att någon grävmaskin tittar förbi och gräver upp mig med rötterna först. Alternativet skulle vara att bli avverkad vid knäna och det känns mindre intressant. Ett ben vill jag gärna behåll i alla fall. Imorgon hade jag nämligen sett fram emot att ställa mig i en grund sjö och vara en flamingo. Eller häger. Båda går bra.

(oavslutad)