En början.

Det var aldrig meningen att döda henne. Och när jag tänker på det är jag inte helt säker på att jag gjorde det.

(Idé för början på en roman)

Bara skriva, 2 december 2010

Skrivet rakt upp och ner, utan tanke eller stopp. Spännande sätt att skapa. Tack för tipset.

-----------------------------------------------------------------

Så det började på hösten. Märkligt nog hade ingen tänkt tanken förut och det gjorde allting mycket enklare. En person behövdes för att genomföra släppet och fem till kunde om så önskades assistera vid detta som skulle komma att bli en tragisk dag i allas liv. Varför kunde inte bara släppa tanken? Kanske för att den var för lockande, kanske för att ingen egentligen ville någonting annat. Så det började. Precis som vi hade trott.

När en människa för första gången upplever äkta kärlek, uppstår något märkligt i hennes hjärna. Det är inte en serie endorfiner som rusar genom kärlen, ty det hade varit det mest uppenbara och säkerligen vetenskapligt korrekta. Det som händer är att ett av människans alla märkliga organ utsöndrar en hormon vars syfte är att skydda hjärtat från att överreagera. När en beröring träffar huden och hjärtat börjar pumpa snabbare, finns en överhängande risk för att det till slut slår så fort att det per automatik stänger av sig själv. För just denna händelse finns ett organ och det är detta som reagerar av kärlek.

Hennes hjärta hade precis nått gränsen för vad som är rimligt. Hormonet som skulle skydda mot överhettning hade spelat sin roll och vad i hela fridens namn är detta jag skriver.

Femton minuter efter att han hade lämnat rummet låg hon fortfarande stilla i sin säng. Det fanns fortfarande styrka i benen att resa sig upp, fast viljan var bortsprungen och engagemanget spenderat. Det hade varit en fantastisk tid och hon ansåg sig själv förtjäna att ligga kvar där och njuta av det. Det var i alla fall vad hon sa till sig själv, när det egentligen bara låg till så att hon inte kunde göra något annat.

En droppe svett landade ovanpå en sjö i lakanet och fick strax sällskap av ännu en. De kom från alla porer och även om hon skulle kontrollera det, så ville hon inte. Detta var kärlek. Detta var lycka. Detta var galenskap. Detta visste hon och hon brydde sig inte.

Han hade tagit på sig en hatt när han gick. Samma hatt som han tog av sig när han kommit dit bara några timmar tidigare. Fast han glömde såväl hängslen som bälte, som både hade slitits av och kastats någonstans i lägenheten medan de två förförde varann. Varför kan man undra, letade han inte efter dem när han gick? För att en man kan klara sig utan livrem, fast de flesta skulle reagera om han plötsligt gick omkring på gator och torg utan hatt.

Det var första och det var sista gången de träffades. Hon visste det. Han visste det inte. Det fanns när han gick en gnista hopp, om så bara i hans hjärta. Eller möjligtvis låg gnistan och blixtrade i hans lem. Hur som helst levde den när han gick genom snön mot tåget. Hennes gnista hade tänts, exploderat och släckts redan där i sängen. Nu var den släckt av svett och av tårar. Glädjetårar måhända, fast ändå tillräckligt många för att släcka den lilla glöd som fanns kvar medan han ännu låg i sängen. Det var kanske därför hon bad honom gå. För att han inte skulle hinna se hur kallt det blivit.

Det var den lyckligaste stunden i hennes liv. Och den värsta. Det var den märkligaste stund i hennes liv. Och den mest spännande. Det var det tråkigaste hon har gjort stundvis och det mest upplyftande mestadels. Det var alla känslor som en människa rymmer och nu var det över.

Utanför hade solen börjat gå ner och de snöklädda träden poserade stolta. En sista föreställning i stiltje innan natten och den eviga kylan tog över. För dem skulle det komma ännu en dag, fast de spelade ut sina roller varje dag som att det vore den sista. För honom skulle också solen gå upp imorgon och det skulle komma att bli en vanlig dag, precis som två dagar tidigare och alla dagar innan dess. Ingen dag skulle någonsin igen bli som den här.

För henne var det den enda dagen som någonsin existerat och varje imorgon eller igår hade någonsin funnits eller skulle någonsin finnas. Visste hade hon också gått omkring på gatorna och visst hade också hon träffat och pratat med andra. Fast det var numera bara en saga, en sägen, en myt. För de kunde inte ha varit sanna. Om de skulle ha varit sanna, så hade denna dag varit en saga. Det enda sättet för idag att bli verklighet var för henne att låta alla de andra byta form. Och om imorgon visste hon inget, annat än att den aldrig kunde bli bättre än såhär. Så hon skulle komma att låta den vara. Hon skulle komma att låta dem alla vara.

En saga har en börjat och ett slut. En verklighet har bara ett nu. Och det var i detta nu hon hade varit och det var i detta nu hon ville fortsätta vara. Och det var i detta nu hon var.

Han hade aldrig förstått sig på kvinnor. De var märkliga ting och redan tidigt hade han bestämt sig för att inte försöka ta reda på mer. Det skulle aldrig ta slut. Ju mer han fick veta, desto fler blev frågorna. Ju mer han förstod, desto mer förstod han inte alls. Så han bestämde sig för att sluta fråga och därtill för att sluta ha frågor överhuvudtaget. Det skulle göra det hela enklare.

Idag hade han under en sekund förstått allting. För att i nästa glömma bort vad det var.

Så kom nästa dag och solen gick upp och träden började stelfruset med sin stilla föreställning att slå världen med häpnad. Mannen vaknade i soffan där han hade somnat och kvinnan låg kvar och betraktade nuet på insidan av sina ögonlock. Och så gick nästa dag och så gick nästa dag efter den. Jorden gick från vinter till vår och sommaren klev lika snabbt förbi. Så kom nästa vinter och mannen bestämde sig för att han nog ändå ville veta en sak. Det var en fråga som han hade grunnat, där långt bak i tankarna, långt bakom det rationella och djupt ner under det medvetna. Och det fanns bara en plats att få svar.

Så han ringde på. Han ringde på igen. Han tog ett grepp om handtaget och fanns dörren vara olöst, precis som han lämnade den vid den där kvällen för ganska precis ett år sedan. Han klev in genom dörren och la hatten på hyllan. Det var alldeles tyst, knäpptyst till och med. Brådska hade aldrig varit en sak för honom, så med korta steg utan hast gick han fram till sovrumsdörren som stod på glänt. Med handflatan gav han den en lätt knuff och sedan stannade han upp. Han såg ner på sängen där allting för en sekund hade varit sant och det slog honom precis i det ögonblicket att han aldrig skulle kunna gå därifrån igen.

Det han såg var nuet. Så han bestämde sig för att stanna där. Inte för att han nödvändigtvis ville, inte för att han måste eller för att han inte hade något annat för sig. Det hade han, senare på dagen skulle han posta ett brev och köpa kåldolmar. Fast nuet höll honom fast.

Var han lycklig? Var han glad? Var han upprörd eller besviken? Det spelade ingen roll. För han förstod. I den sekund han klev in, som var samma sekund han upplevde förra gången, förstod han. Och ingen annat var plötsligt viktigare än det.

När lövet tar slut.

Jag har räfsat ihop löven i fem olika högar. De ligger på rad bredvid varandra på gräsmattan och mina ögon går från den ena högen till den andra, vidare mot den femte. De borde vara rätt sorterade just nu. Vinden är lugn och har inte stört mig särskilt mycket idag, den skapade bara en viss oordning vid fyrasnåret, fast det gick fort att rätta till.

Det gömmer sig mycket kunskap i löv. De föddes tidigt på sommaren och tillsammans har de sett alla familjens hemligheter. De har andats in mammas cigarettrök, de har druckit champagnestänk och de har tuggats i omgångar av den ettåriga brorsdottern. Fast de har också doftat mormors brödbak och de har outtröttligt gett syre till morfars åttioåriga astmatiska lungor. Löven har varit med och firat på våra kalas och de har sett tårarna hos de som inte längre orkade och gick ut på baksidan på huset för att komma i från.

Nu ligger de där i färgen de antar strax innan de döda faller ner från träden och de väntar på mig att ge dem en värdig begravning. De röda skulle gärna läggas i en kista av bark och kvistar, medan de de gula föredrar en kremering och vill spridas för vinden. De orangea kräver en religiös rit som för dem är väldigt viktig, där varje blad ska smörjas in med vattendagg från en barrskog och sedan balsameras i kåda. De gröna löven som föll innan åldern hann ta ut sin rätt har givetvis inte haft tid att skriva sina testamenten. De är fortfarande fylla till bredden med klorofyll och om jag inte visste bättre hade jag nästan kunnat säga att jag såg ett par av dem andas fortfarande. Det enda humana vore kanske att stoppa dem i en mixer och snabbt göra slut på deras lidande, för jag har inte tillräckligt med morfin för att kunna lindra deras lidande. Samtidig är jag ganska säker på att nålen bara skulle gå rätt igenom dem och egentligen inte göra så stor nytta.

Det lämnar de gråa. De karaktärslösa och viljesvaga. De som inte orkade flyga den sista resan från kvisten ner på gräset, utan föll rakt ner utan ett försök att se sig om i trädgården när de till slut fick chansen. De som inte ens lyfter när stormen bjuder upp till swingdans. De är tunga som stenar och jag fick lyfta upp dem en och en med den kraftigaste spaden vi har. De gråa löven vill ingenting och om de hade haft någon ork kvar hade de bara vänt sig på platsen och lagt sig på andra hållet.

Fem högar. Fem viljor. Nja, tre viljor, en bråd död och ett obeskrivbart ingenting. Jag börjar med de som tar längst tid och de ständiga föräldrarna som varje år förlorar sina barn var mer än villiga att bidra med bark till kistorna och deras kusiner ansträngde sig till det yttersta för att ge mig all kåda jag behövde för balsamering. Kvistar fanns det gott om på marken runtomkring dem och en mixer fick jag låna av min kära mor, även om hon inte förstod varför jag nödvändigtvis behövde ta ut den i garaget. Barmhärtighetsmord gör sig bättre där än i köket, där barnen kan råka komma in och se något de inte riktigt förstår än.

Det lämnar åter igen de gråa. Vad gör man med personligheter som inget vill, som inget orkar och som brydde sig mindre om själva livet än de nu gör om livet efter? Det är sent på natten nu, de andra ceremonierna tog längre än väntat och mixern gick dessutom sönder innan alla de unga gröna hade hunnit bli en del av den gröna sörja som jag senare tänkte använda för att syresätta akvariet på jobbet. En tesked om dagen borde räcka. Av jord är du kommen och i vatten skall du sedan varda. Jag fick själv tugga sönder de sista, en vidrig historia som jag inte gärna upplever igen. Det är så mörkt att de gråa inte längre går att urskilja från omgivningen och det slår mig att de kanske trivs bäst såhär. Om trivs nu är ett ord som någonsin yppats eller än mindre tänkts i deras sällskap.

På en hylla i garaget står några gamla sprayburkar med glänsande färger, som jag använde förra året när granndottern ville göra något fint med sin brors hamster inför hans födelsedag. Kanske är den enda chansen att med värdighet säga farväl till de som aldrig synts vara att göra dem mer synliga än något annat löv på denna planet, genom att klä dem i guld och i skimrande rosa? Det gjorde grannsonen väldigt glad. Å andra sidan dog hamstern efter tre dagar. Stackarn måste verkligen ha hatat rosa, han sprang i skytteltrafik mellan vattenflaskan som han använde som dusch och springhjulet som han verkade använda som en slags centrifug. Veterinären sa att den troliga dödsorsaken var en hjärtattack.

Solen är på väg upp igen och jag upptäcker att jag somnat rakt över högen med gråa löv, troligen utmattad av att försöka komma på en lösning på det olösbara. Jag har fortfarande gröna fläckar på tänderna och smaken av balsamerad kåda sitter också kvar i gommen. Jag ger upp och går in för att hämta lite kontorsattiraljer och när jag kommer tillbaka tejpar jag helt enkelt tillbaka de gråa löven på träden igen, tills jag kommer på något bättre. Fördelen med de viljelösa är att de inte ens orkar protestera och det utnyttjar jag idag. Om Gud finns kanske de till och med får ny lust av sin andra chans, växer fast på träden och blir gröna igen. De glömde ju bort att leva medan de faktiskt levde. Ett mirakel är nog det enda jag kan komma på som skulle ge dessa löv värdighet. Du är inte längre grå, ta ditt klorofyll och lev. Jag ska snacka med Jesus och fråga honom ifall han tycker det är en bra idé.

Grävt en liten grop.

Jag har grävt ner fötterna i en liten grop. Den är nog inte mer än en halvmeter djup. Efter en kvarts grävande och två timmars letande efter en tillräckligt snygg spade glömde jag helt enkelt bort varför jag ville göra det här. Och insåg kanske att det nog räckte med att bli nedgrävd till knäna för att förstå poängen. Så här står jag. Ibland sätter jag mig ner för att se efter om det känns annorlunda.

Från början var nog tanken att känna efter hur det är att vara en rot. De där som pressar sig längre och längre ner i marken bara för att hålla uppe något ståtligt och vackert. Rötter sticker upp bara litegrann och en grop på sisådär hundrafemtio centimeter hade nog fungerat bra och med armarna skulle jag kunna forma olika träd. Armarna rakt upp i luften. En en. Armarna litegrann åt sidorna med händerna neråt. En hängbjörk. Och blåsa upp kinderna och med stretande armbågar bli en riktigt tuff ek. Hård som fan.

Istället blev jag en strandnära tall som liksom vikt sig i vinden och doppar barren i ån som flyter förbi utan att riktigt bry sig. I fyra timmar har jag varit en tall nu. Ett par polare tittade förbi för en timme sen och hjälpte mig att vara en regnskog en stund, fast nu har de avverkat sig själva. Jag blåste lite runtomkring när de hade gått, så att de skulle kännas som en monsun dragit förbi. Det är ju lite roligare.

Jag tänkte precis gå, fast jag packade jorden ganska hårt med min spade. En ganska snygg spade. En väldigt snygg spade. Det rätta vore givetvis att använda en sådan spade till att gräva upp fötterna igen, fast på något sätt känns det fel att gräva upp rötterna till ett så vackert träd. Om än snett. Dessutom har någon tagit min spade och grävt ner sig själv ett tiotal meter bort. Om tillräckligt många veckor har vi nog en skog här. Vad ska vi leva av? Kommer mina tår att anpassa sig och börja dra fukt ur jorden djupt där nere? Kommer mitt hår att bli grönt och påbörja klorofyll? Kommer mina tår att börja växa längre och längre neråt när torkan slår till? Fan, jag borde tagit av mig skorna innan jag planterade mig. Det här kommer nog att göra ont.

För några månader sedan planterade jag mig själv som en blomma i en park inte långt härifrån, fast redan efter ett par minuter kom någon och plockade mig, så jag fick aldrig riktigt uppleva hur det kändes att stå där och vaja i vinden medan romantiska par går förbi och komplimerar hur vacker jag är. Det var lagom romantiskt när en ung, och säkert stilig man före festen han precis hade kommit ifrån ryckte mig och ett par tusenskönor ur jorden med sin svettiga näve. Han satte oss i en vattenfylld saftbringare på sitt köksbord och tittade på oss oavbrutet i tre dagar. Jag försökte verkligen hålla mig ståtlig, fast tusenskönorna falnade och den unga och ännu inte åter igen stiliga mannen hällde ut oss från balkongen. I en pöl av en skvätt vatten låg jag kvar ett tag med tusenskönor på mitt bröst och tittade på människorna som gick förbi och tittade på oss. Sen jag gick hem.

Nu hoppas jag att någon grävmaskin tittar förbi och gräver upp mig med rötterna först. Alternativet skulle vara att bli avverkad vid knäna och det känns mindre intressant. Ett ben vill jag gärna behåll i alla fall. Imorgon hade jag nämligen sett fram emot att ställa mig i en grund sjö och vara en flamingo. Eller häger. Båda går bra.

(oavslutad)

Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se

Mina vänner.

Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se

Kipowsky - Producent och konferencier.

En hund med i leken.

Vi hade kommit till fasen där jag står på golvet vid sängkanten och hon ligger framstupa på sängen med huvudet inbäddat i en kudde och jag håller mina övertygande självsäkra händer runt hennes höft medan min kropp gör aggressiva framstötningar i takt med hennes stön. Om man nu vill kalla det för en fas. Och för korrekthetens skull ska jag nog säga att hennes stön snarare var i takt med mina stötar och som jag hoppas som ett gott betyg för vart och ett av dem. Hennes namn var Emilia och man kan väl säga att vi träffades på en after work med alldeles för mycket vin och alldeles för lite mat. Resultatet kunde bli ett av två alternativ och min känsliga mage tackar mig för att det blev det här. En annan känslig del av mig är för övrigt också väldigt tacksam för att det blev såhär.

Hennes lägenhet låg närmre än min och om jag hade tittat mig omkring när vi kom in i den så hade jag kunnat beskriva hur den såg ut. Fast det enda jag kan beskriva är i detalj hennes läppar, hennes ögon, kindben, nacke, skuldror, bröst och resten av hennes fantastiska kropp som jag klädde av och kysste bit för bit. Från vinkeln jag är nu skulle jag kunna fantisera ihop ett epos om hennes rygg, som går i vågor, ett böljande hav i en tung storm där svetten piskas och hennes ryggrad är ett rev eller en armada av fartyg som försöker överleva en allt mer intensifierande väderlek. Emilia är Gudinnan i mitt epos, hon är himlen och jorden och havet. Hon är världsalltet. Ett oerhört sexigt världsallt.

Hennes hund är en vithårig variant med röda detaljer och ganska liten. Frånsett att det inte är en tax, så är den ovanligt utdragen som för att likna en tax, om så bara något större och hårigare och vitare och såklart från en helt annan ras. Kanske är det ett genetiskt underverk eller bara ett misstag av för mycket underliga lekar på rastplatserna. Mitt i vår egen lek på sängkanten kommer den plötsligt in i hennes sovrum. Själv är jag kanske 20-30 stötar från att komma till den härliga plats i slutet av mitt epos där rummet vänds in och ut och nymfer sjunger, nej, skriker ut all sin samlade livskraft under de fem sekunder som jag själv skriker upp mot taket och blottar min hals för vad som nu i denna stund skulle kunna tänkas hoppa upp och attackera den. Vad jag vill säga är att jag kommer snart. Om det inte vore för hunden.

Min reaktion när en hund eller för den delen en person kommer in i ett rum där jag har intimt och exalterat umgänge med någon är att snabbt ropa ut "Gå, gå, gå!" för man vill ju inte komma när någon kommer. Emilias världsbild är något annorlunda för hennes reaktion blev "Kom hit, kom hit." varpå hunden genast hoppade upp i sängen och jag slutade stöta och tittade frågande på hela situationen.

- Ursäkta, måste hunden vara här? frågade jag.
- Gose, gose, gose, svarade hon.
- Oh, svarade jag generat. - Gose, gose på dig med, sa jag medan jag log och böjde mig framåt i ett försök att kyssa hennes kind. I positionen jag befann mig i var det svårare än jag hade tänkt.
- Gose, gose. Vem är gosigast i världen, va? frågade hon i samma barnsliga ton.

Själv hade jag en del problem att nå fram till hennes kind. Min plan var att behålla min position här bak för att efter en kyss kunna återuppta vår akt utan uppehåll, men i brist på akrobatiska kunskaper var risken stor att tappa balansen och ramla ut. Precis när musklerna på min högersida började krampa och mitt huvud befann sig upp och ner ungefär i linje med hennes bröst såg jag hunden.

- Det känns lite konstigt med hunden här, försökte jag framföra, men all hennes uppmärksamhet upptogs av hunden, som nu börjat slicka henne i ansiktet. Det var då hon tittade upp.
- Vad gör du? frågade hon och började skaka lite lätt med rumpan för att få fart på det som jag inte längre höll på med. - Fortsätt, det var så skönt, säger hon som att inget hade förändrats. Själv hade jag fastnat böjd något åt höger över hennes vågade kropp, min vänstra hand höll ett hårt balanserat grepp runt hennes rumpa och om jag sträckte ut tungan hade jag kunnat tillfredsställa hennes högra bröstvårta. Det var däremot inget som korsade min tanke just nu.

- Kan inte hunden..., försökte jag påpeka, men glada hundar har glada svansar och den vispade mig just nu över hela mitt ansikte. Samtidigt fortsatte Emilia låta sin kropp gunga fram och tillbaka och med krampen och balansen och svansen som ett hårigt litet slagträ i mitt ansikte kunde jag inget annat göra än att låta det ske. Det var inte långt kvar nu.

- Oh, du är skön! ropade hon ut i rummet och jag hade inte längre någon aning hur jag skulle hantera den här situationen. Det kändes på något sätt mycket absurt och blev inte bättre när hon åter igen började prata med hunden.

- Gose, gose, du är så fin, så fin, sa hon vilket gjorde hunden ännu gladare, vilket gjorde svansen ännu gladare, vilket började göra ont i mitt ansikte. Hon svettades åter igen och min hand som desperat försökte hålla kvar någon slags balans på hennes vänstra skinka började sakta tappa friktionen och glida neråt. Med svanshår i munnen och ögonen stängda försökte jag få kontakt med henne.

- Emilia... tvi... Om du bara... ohhh... Ska vi inte... Aj! Tvi... Nu måste... ahhh!, sa jag och insåg att min kropp och min hjärna var på två helt olika platser, för nu kände jag blodet rusa och endorfiner springer ikapp. Vilket sekund som helst nu. Då halkade handen av rumpan.

Det som följde kan nog enklast beskrivas som en modernistisk målning.


10 minuter senare.

- Det går inte bort, säger hon med en lättare förtvivlan i rösten. Jag tittar på henne och har sedan länge förlorat lusten att någonsin vara naken igen.

- Häng kvar en sekund bara, jag är snart framme, svarar jag och ser hur hon vänder hunden för att titta på andra sidan igen. Telefonluren håller jag i den vänstra handen, den högra är inlindad i ett hastigt skapat ispaket som jag på egen hand fått skapa med den vänstra. Emilia har inte släppt hunden på 10 minuter, trots dess idoga försöka att bara springa iväg.

- Kan du lägga ner luren och hjälpa mig istället? säger hon i den bryska ton som hon alternerar med den förtvivlade. I hennes värld av ömkan finns just nu bara hunden. Mig själv och högerhanden som hon för en knapp halvtimme sen hyllade för dess vibranta förmåga har förpassats till hennes skamvrå.

- Det är kö. Jag vill hjälpa, men... Ja, hallå? svarar jag till telefonen. - Hej, är det veterinären? frågar jag och personen i andra änden svarar tillbaka. Jag fortsätter prata.
- Ja, hej. Tack så mycket, och glad helg på dig med. Jag har en fråga, som jag undrar om du kan hjälpa mig med?

- Har du kommit fram? Vad säger dem? frågar Emilia och tittar för första gången upp från hundens rufsiga päls medan hon passar på att skölja ur wettextrasan.

- Jo, frågar jag i telefonen, hur tvättar man bort sperma från en hund?

Det blir tyst i luren. Det blir tyst borta hos Emilia. Hunden är till och med tyst.

- Ursäkta, är ni kvar? frågar jag och tittar som man brukar på luren när de blir alldeles tyst för att se ifall personen finns kvar där inne. Emilia är koncentrerad på mig just nu och håller hunden i ett fast grepp under sin arm. Pälsen fastnar i hennes kofta.

(oavslutad)

Glasögon.

Based on a true story.

Att glasögon kunde vara så problematiskt visste jag verkligen inte. Jag var på väg till tunnelbanan, som vanligt egentligen varje morgon och stundvis på eftermiddagen. Det brukar finnas många barn i mitt bostadsområde och ibland skriker de ganska högt till sina föräldrar på balkongerna eller så åker de kundvagnsrace. På morgonen däremot verkar de vara på väg till skolan. Jag antar att de är likadana som vi när vi var små på det sättet.

Det är roligt när någon börjar prata spontant med mig, utan någon som helst anledning egentligen. Ofta brukar det handla om att fråga efter en cigarett, vilket jag vägrar om personen ser ut att vara yngre än jätteliten. Annars är det mest tiden eller en enklare vägbeskrivning som gäller och även om jag inte hittar själv brukar jag försöka hjälpa till. Den här gången handlade om glasögon och personen i fråga är väldigt, väldig kort. Vi möttes på promenadvägen mot centrum.

- Hej, du har glasögon, säger han och pekar på mina och sen på sina egna. - Jag har också glasögon, säger han och ler stort.
- Ja, svarar jag vuxet och sådär oförståeligt.
- Du har också glasögon, säger han medan vi båda promenerar längs vägen.
Han är ganska liten, kanske 10 år eller så. Fast det ska ju ärligt sägas från min sida att jag har svårt att se skillnad på 8, 10 och 12 år när det gäller barn.
- Ja, jag har också glasögon, svarar jag och ler. Detta är ett spontant samtal som jag kommer att se tillbaka på som det bästa som hände denna dagen, tänker jag nu.
- Gillar du dina glasögon? frågar han och ser lite skeptisk ut. Hans fötter rör sig hela tiden ungefär dubbelt så fort som mina. Korta ben de har, såna där barn. Hur orkade man egentligen ta sig fram förr, allting var ju dubbelt så långt bort.
- Ja, jag tycker om mina glasögon, svarar jag och tittar ner på den numera lite funderande killen. Jag undrar om hans föräldrar sagt någonting om att man inte ska prata med främlingar, men jag kanske ser ganska vänlig ut. Eller så är det bara för att jag har glasögon, och folk med glasögon får ju faktiskt prata med varandra.
- Jag gillar inte mina glasögon, säger killen medan han tittar ner i marken. Han ser lite sådär besviken ut och som att han har funderat på det här länge.
- Det är väl bra att kunna se och läsa och så, säger jag.
- Mmm... Men dom är i vägen.
- Är de i vägen? frågar jag nyfiket.
- Alltså såhär! Ocn nu tittar han upp på mig och tittar ner omvartannat, för han vill se på mig när han berättar och samtidigt inte råka gå in i nånting kanske. - När jag spelar fotboll, så, och springer och dribblar så med bollen, va, då då, när nån såhär sparkar bollen till mig och jag ska nicka här, säger han fort utan andetag och pekar på sin panna.
- Ja? säger jag och vill höra mer.
- Då då när jag ska nicka här, säger han igen och pekar på sin panna strax ovanför näsroten. - Då träffar bollen glasögonen och poff liksom, så bara går de sönder, så, i två delar liksom.
- Ojdå, svarar jag och föreställer mig hur man egentligen nickar en boll. Kanske barn nickar dem längre nere på pannan, för visst finns det fotbollsspelare med glasögon.
- Men finns det inte fotbollsspelare med glasögon? frågar jag honom.
- Jo. Nä. Nä. De har linser, svarar han.
- Jaha, men kan inte du har linser? undrar jag och funderar på om det egentligen finns linser för barn.
- Mamma säger att det gör ont med linser, svarar han besviket.
- Jaså, ja, det vet jag inte, säger jag och nu kanske jag lägger mig i det här barnets uppfostran mer än jag borde.
- Och sen och sen! ropar han nu, ordentligt engagerad.
- Ja, och sen?
- Ja, sen är de i vägen hela tiden, säger han och nu är vi snart framme på slutet av vägen.
- Är de i vägen annars också?
- Ja, när jag ska mysa med mamma, så, mmmm mmm, säger han och omfamnar sig själv och skakar hela kroppen fram och tillbaka som att han myste med sin mamma.
Jag ler. Så stort jag ler. Vilken underbar liten kille och vad glad hans mamma måste vara. Dessa förbannande glasögon tänker jag och svarar honom.
- Nä! Det är ju inte alls bra! säger jag.
- Mmm...
Vi är framme vid torget och det är dags för mig att vika av mot tunnelbanan.
- Nu ska jag till tåget. Vi ses!
- Ok! säger han lite förvånat, och tuffar iväg mot skolan.
Jag vänder mig om en gång och tittar på denna sköna lilla kille. Det här med glasögon som inte går att kramas med - det måste jag verkligen göra något åt.