Bara skriva, 2 december 2010

Skrivet rakt upp och ner, utan tanke eller stopp. Spännande sätt att skapa. Tack för tipset.

-----------------------------------------------------------------

Så det började på hösten. Märkligt nog hade ingen tänkt tanken förut och det gjorde allting mycket enklare. En person behövdes för att genomföra släppet och fem till kunde om så önskades assistera vid detta som skulle komma att bli en tragisk dag i allas liv. Varför kunde inte bara släppa tanken? Kanske för att den var för lockande, kanske för att ingen egentligen ville någonting annat. Så det började. Precis som vi hade trott.

När en människa för första gången upplever äkta kärlek, uppstår något märkligt i hennes hjärna. Det är inte en serie endorfiner som rusar genom kärlen, ty det hade varit det mest uppenbara och säkerligen vetenskapligt korrekta. Det som händer är att ett av människans alla märkliga organ utsöndrar en hormon vars syfte är att skydda hjärtat från att överreagera. När en beröring träffar huden och hjärtat börjar pumpa snabbare, finns en överhängande risk för att det till slut slår så fort att det per automatik stänger av sig själv. För just denna händelse finns ett organ och det är detta som reagerar av kärlek.

Hennes hjärta hade precis nått gränsen för vad som är rimligt. Hormonet som skulle skydda mot överhettning hade spelat sin roll och vad i hela fridens namn är detta jag skriver.

Femton minuter efter att han hade lämnat rummet låg hon fortfarande stilla i sin säng. Det fanns fortfarande styrka i benen att resa sig upp, fast viljan var bortsprungen och engagemanget spenderat. Det hade varit en fantastisk tid och hon ansåg sig själv förtjäna att ligga kvar där och njuta av det. Det var i alla fall vad hon sa till sig själv, när det egentligen bara låg till så att hon inte kunde göra något annat.

En droppe svett landade ovanpå en sjö i lakanet och fick strax sällskap av ännu en. De kom från alla porer och även om hon skulle kontrollera det, så ville hon inte. Detta var kärlek. Detta var lycka. Detta var galenskap. Detta visste hon och hon brydde sig inte.

Han hade tagit på sig en hatt när han gick. Samma hatt som han tog av sig när han kommit dit bara några timmar tidigare. Fast han glömde såväl hängslen som bälte, som både hade slitits av och kastats någonstans i lägenheten medan de två förförde varann. Varför kan man undra, letade han inte efter dem när han gick? För att en man kan klara sig utan livrem, fast de flesta skulle reagera om han plötsligt gick omkring på gator och torg utan hatt.

Det var första och det var sista gången de träffades. Hon visste det. Han visste det inte. Det fanns när han gick en gnista hopp, om så bara i hans hjärta. Eller möjligtvis låg gnistan och blixtrade i hans lem. Hur som helst levde den när han gick genom snön mot tåget. Hennes gnista hade tänts, exploderat och släckts redan där i sängen. Nu var den släckt av svett och av tårar. Glädjetårar måhända, fast ändå tillräckligt många för att släcka den lilla glöd som fanns kvar medan han ännu låg i sängen. Det var kanske därför hon bad honom gå. För att han inte skulle hinna se hur kallt det blivit.

Det var den lyckligaste stunden i hennes liv. Och den värsta. Det var den märkligaste stund i hennes liv. Och den mest spännande. Det var det tråkigaste hon har gjort stundvis och det mest upplyftande mestadels. Det var alla känslor som en människa rymmer och nu var det över.

Utanför hade solen börjat gå ner och de snöklädda träden poserade stolta. En sista föreställning i stiltje innan natten och den eviga kylan tog över. För dem skulle det komma ännu en dag, fast de spelade ut sina roller varje dag som att det vore den sista. För honom skulle också solen gå upp imorgon och det skulle komma att bli en vanlig dag, precis som två dagar tidigare och alla dagar innan dess. Ingen dag skulle någonsin igen bli som den här.

För henne var det den enda dagen som någonsin existerat och varje imorgon eller igår hade någonsin funnits eller skulle någonsin finnas. Visste hade hon också gått omkring på gatorna och visst hade också hon träffat och pratat med andra. Fast det var numera bara en saga, en sägen, en myt. För de kunde inte ha varit sanna. Om de skulle ha varit sanna, så hade denna dag varit en saga. Det enda sättet för idag att bli verklighet var för henne att låta alla de andra byta form. Och om imorgon visste hon inget, annat än att den aldrig kunde bli bättre än såhär. Så hon skulle komma att låta den vara. Hon skulle komma att låta dem alla vara.

En saga har en börjat och ett slut. En verklighet har bara ett nu. Och det var i detta nu hon hade varit och det var i detta nu hon ville fortsätta vara. Och det var i detta nu hon var.

Han hade aldrig förstått sig på kvinnor. De var märkliga ting och redan tidigt hade han bestämt sig för att inte försöka ta reda på mer. Det skulle aldrig ta slut. Ju mer han fick veta, desto fler blev frågorna. Ju mer han förstod, desto mer förstod han inte alls. Så han bestämde sig för att sluta fråga och därtill för att sluta ha frågor överhuvudtaget. Det skulle göra det hela enklare.

Idag hade han under en sekund förstått allting. För att i nästa glömma bort vad det var.

Så kom nästa dag och solen gick upp och träden började stelfruset med sin stilla föreställning att slå världen med häpnad. Mannen vaknade i soffan där han hade somnat och kvinnan låg kvar och betraktade nuet på insidan av sina ögonlock. Och så gick nästa dag och så gick nästa dag efter den. Jorden gick från vinter till vår och sommaren klev lika snabbt förbi. Så kom nästa vinter och mannen bestämde sig för att han nog ändå ville veta en sak. Det var en fråga som han hade grunnat, där långt bak i tankarna, långt bakom det rationella och djupt ner under det medvetna. Och det fanns bara en plats att få svar.

Så han ringde på. Han ringde på igen. Han tog ett grepp om handtaget och fanns dörren vara olöst, precis som han lämnade den vid den där kvällen för ganska precis ett år sedan. Han klev in genom dörren och la hatten på hyllan. Det var alldeles tyst, knäpptyst till och med. Brådska hade aldrig varit en sak för honom, så med korta steg utan hast gick han fram till sovrumsdörren som stod på glänt. Med handflatan gav han den en lätt knuff och sedan stannade han upp. Han såg ner på sängen där allting för en sekund hade varit sant och det slog honom precis i det ögonblicket att han aldrig skulle kunna gå därifrån igen.

Det han såg var nuet. Så han bestämde sig för att stanna där. Inte för att han nödvändigtvis ville, inte för att han måste eller för att han inte hade något annat för sig. Det hade han, senare på dagen skulle han posta ett brev och köpa kåldolmar. Fast nuet höll honom fast.

Var han lycklig? Var han glad? Var han upprörd eller besviken? Det spelade ingen roll. För han förstod. I den sekund han klev in, som var samma sekund han upplevde förra gången, förstod han. Och ingen annat var plötsligt viktigare än det.