Det är verkligen skönt att leva bland ett så tillbakadraget folk. Mängden oförskämdheter man kan komma undan med verkar aldrig ta slut. Den enklaste och som samtidigt skapar en bekväm tillvaro är att reservera sittplatser med sin bara uppenbarelse. Även om min kroppslängd är långt under den av flera nära vänner trivs mitt rumsliga sinne och självklart ömma ryggslut av stor fysisk yta. Detta presenteras bäst av armar sträckta långt förbi det egna nackstödet och ben i kors som kaxigt tar upp mer än de två decimeter tilldelade luftrummet under knähöjd. Med en självsäker och inte alltför glad uppsyn i ögonhöjd är området säkrat från åtminstone den generella populationen, som hellre står upp än ber mig krympa ihop min benklyka eller klippa ner längden på mina armar.
Nu sitter min rumpa väl ingjuten i ett välsuttet och mjukt säte vid fönstret på spårvagnen och resten av min lekamen upptar mentalt de tre andra platserna. Populationen har varit god mot mig och två alldeles för vänliga själar står och balanserar i trappan och tittar ibland längtande mot platserna i mitt kungarike, men de skulle hellre låta sina döttrar pierca brösten än fråga om lov för att sitta vid kungens sida. Jag nickar mjukt och royalistiskt åt dem innan min blick åter igen vänds mot husen som sakta, ack så sakta passerar förbi. När vagnen stannar till ett par hållplatser innan min avgång stiger ett avbräck från generaliteten ombord och instinktivt sträcker min rygg på sig och bröstkorgen hävs utåt och mina fötter sträcker sig de sista sju centimeterna av mitt land. Och hon bara sätter sig ner bredvid mig. Med hela sina hand uppmanar hon sin manlige vän att göra samma på sätet mitt emot.
- Så det var ju inte konstigt att han fick gå, säger hon och trycker sin vänstra skinka allt djupare ner i sätet.
Mannen mitt emot, som säkert är en beroende vän, nickar medhållande och tittar sedan ursäktande åt mitt håll.
- Flytta på benen, uttrycker sig kvinnan plötsligt.
En sammanpressad blick är det enda ett förvånat jag kan leverera tillbaka och innan vagnen börjar hacka i sin framfart på grund av en sedan länge eftersatt renovering av spåren tar hennes vänstra skinka satts och knuffar till min högra.
- Hallå! Flytta på benet! Orden lämnar hennes mun tillsammans med dofter av halvtuggade pintjenötter som slagit sig till ro mellan hennes tänder och byggt upp ett rikligt samhälle med fem stolta generationer bakom sig.
En grymtning och ett par enklare ryck med mina numera vingklippta armar är det enda som lyckas uttryckas från den rostnande tron där jag sårad sitter kvar.
Kvinnan rättar till sin obefintliga frisyr och väljer att helt ignorera mina känslofyllda grymtningar.
- Såhär är det, pressar hon surt ut mellan sina spända läppar så kraftigt att andra generationen av familjen Pintje numera inte finns ibland oss.
- Såna är dem. Pojkar!
Till och med det blyga paret i trappan har nu fångats av monologen och undrar tillsammans med övriga vagnens invånare vad hon egentligen menade med det.
- Jag ber verkligen om ursäkt för det här, säger hon till mannen som vid det här laget känner sig ganska obekväm med denna påtvingade vänskap som egentligen mest beror på ett dåligt ligg nån gång på 90-talet och ångesten som uppstod när han träffade sin bror igen dagen efter.
Min hållplats närmar sig och inom 30 sekunder behövs ett beslut ifall jag sårad ska lämna mitt tillknycklade kungarike eller utan någon som helst vettig anledning sitta kvar och försvara det. Då reser sig plötsligt kvinnan och säger att hon vill sitta någon annanstans och när de båda lämnat mitt synfält och spåren av pintjedoft knappt längre känns saktar vagnen in vid min hållplats. Jag vickar lite lätt på mina fötter och knackar med fingrarna på en krater skapad av en nitisk vänsterskinka. Paret har redan klivit av trappen och det finns inte längre någon jag kan vända mig till för att pröva den kungliga blicken. Det gör mig högst osäker på ifall jag sitter kvar som segrare över det här slaget. Dörrarna öppnas och där ute lockar friska vindar som vill väcka liv i min döende stolthet. När vagnen gnisslande tuffar iväg bakom mig och mina ben åter funnit fast mark inser ett par bortglömda celler innanför skallbenet att ära ofta förknippas med en alltför hastig bortgång av svärd eller andra spetsiga föremål, varpå jag omedelbart slutar bry mig om den nyligen inträffade incidenten och börjar promenera hemåt.
19 juni 2007
4
På stranden hittar vi alla typer av människor. De riktigt tjocka fläskläggen som använder smörpaket till sololja eftersom deras pengar alltid går åt till dussintalet revbensspjäll och industripackad potatissallad. Doften av smält smör ligger stadigt i luften när de klämmer fram de sista smörklickarna för att kunna smörja sig ordenligt mellan de fyra lager hudveck som breder ut sig i vågor på magen. Ibland känner jag en lockelse att tappa torkade majskorn över deras kroppar för att sakta se dem bli popcornberg. Faktiskt tror jag att de skulle uppskatta gesten att bara kunna öppna gapet och skrapa ner varma popcorn lätt kryddade av kroppssalter. Hela familjen skulle kunna vara med och njuta av denna enkelt tillagade amerikanska picknick.
På tillräckligt stort avstånd från de direkta dofterna av extrasaltat smör ligger de unga och i storleksmässig jämförelse pyttesmå tonårstjejerna. Själva förstår de inte hur personer med fler hekto fett än kroppscentimeters längd kan tillåtas på allmänna platser. En gång varje halvtimme sätter de sig upp för att kontrollera att de är ordentligt fastknutna i de snören som förhindrar deras lätta och enligt dem själva perfekta kroppar från att blåsas ut till havs. Det ger dem också ett tillfälle att spana hur mycket närmre muskelpojkarna kommit sen den senaste halvtimmen och det slår mig att brösten på dessa killar är så mycket större än på tonårstjejerna. Muskelpojkarna har ett enkelt och samtidigt sofistikerat sätt att närma sig de kroppar som de hoppas framåt kvällen ska vara såväl nakna som tätt sammanpressade mot sina egna. De ligger med böjda knän, egentligen av flera anledningar, och varje gång de sträcker sig för att visa sin otroliga spänstighet, vilket sker onödigt ofta, kasar de ett par decimeter uppåt på sandstranden. Under ett par timmar har de lyckats ta sig flera meter och det är alltid en balansgång. Ifall de visar sin flexibilitet alltför ofta kan de ge tonårsflickorna intrycket av att kvällens sammanpressning kommer att vara av en alltför akrobatisk och i längden tröttsam akt. Om de å andra sidan hasar sig för sakta kan kvällens nöje ha solbadat klart för dagen och begett sig hemåt. På sensommaren är de mer lyckosamma av erfarenheten, men i början av värmeböljan finns allt för många amatörer som stör spelet.
Barnfamiljerna gläder oss denna dag med sin absoluta frånvaro. Havets skönhet blir så mera påtaglig när man slipper trampa snett i nonchalant bortkastade nyttjade blöjor. Förvisso brukar de yngres då och då återkommande eller faktiskt ständiga skrik ta ut måsarnas aldrig ändliga rop efter fisk som varit nästa slut sedan ett decennium ta ut varann och skapa ett slags ljudligt vakuum som mitt öra uppfattar som tystnad. I avsaknad av detta hör jag istället varierat fnitter, gnisslande lårsenor och ett och annat pop.
Det har nog gått en timme sedan jag somnade att döma av de meterlånga spåren i sanden nedanför muskelpojkarnas fötter och jag vaknar av ett poppat majskorn som studsar till ett par gånger på min haka och mitt bröst för att vackert landa prick i min navel. En domarinstinkt i min hjärnbark ger popcornet tio poäng innan jag hastigt stoppar det i munnen. Solstekt majs är segare än de vi brukar göra i micron hemma konstaterar jag och känner hur ryggen stretar mot när jag sätter mig upp. Än har de läkande egenskaperna i den senaste alternativa behandlingen inte gjort verkan och jag börjar åter igen ångra att jag dedikerat mina sista morfintabletter till mitt experimenterande med lugnande ekologiska sockerärtor.
Vattnet ser lockande ut och mina torra tår omplacerar sanden vid mina fötter och sen av egen vilja pressar de upp hela min kroppstyngd och drar mig mot havet. Jag känner andetagen av alla oceaniska gudinnor när de omfamnar min kropp i en ljummen bris och drar sina tusantals mjuka fingrar genom mitt hår. Precis när vänster fot placerar sig lägligt nära där havet möter sanden så har fläsklägget största och enda son besämt sig för att bomba med sin vackraste av tyngdpunkter från bryggan som sträcker sig ut nära mig. Gudinnorna håller andan och tystnaden får alla solbadare att kisande se ut mot horisonten. Plasket är öronbedövande när det når våra öron 0,3 sekunder senare än den fem meter höga vattenpelaren chockerat våra hornhinnor. Torr och oerhört dum som den är väljer vänsterfoten att lugnt ligga kvar och kela med den våta strandnära sanden. Medan högerfoten avundsjukt ser med svartsjuka på när partners alltmera vältrar sig i mjuk våt sand reagerar mina övriga kropp med bestörtning på nyheterna från hornhinnorna och 0,3 sekunder senare på en bekräftande rapport från hörsnäckan. I min barndom kunde vi flyga och efter idoga försök att landa utan det självklara blodvitet upptäckte vi att lim även kunde användas för att sätta ihop saker. Två droppar superlim på varje fot brukade räcka och den som kunde hålla balansen längst medan vi pepprade varann med chilidoppande valnötter fick ära och berömmelse och givetvis flest blåmärken då han blivit pepprar längst av alla. När den ena foten hånglar med strandkanten och den andra svartsjukt försöker komma på sätt att spöa upp sand som inte går att spöa upp tappar de all kommunikation med resten av kroppen. När man hastigt vänder sig om för att fly alltför raskt närmande vågor från en yngre fläskläggsvattenbomb blir därför effekten densamma som att fötterna vore limmade till marken. Det är nu jag måste erkänna att jag alltid föll först i valnötskriget och direkt tappar min kropp balansen och marken tittar upp mot mig och längtar efter att få åsamka mig största möjliga smärta när den tar emot mig. Fördelen med sand är att det är en ganska mesig mark, stor i orden och liten på jorden. Nackdelen är att den är så fantastiskt finfördelad att den tar sig in precis överallt och passar gärna på att trycka in så mycket grus i näsgångar och gummar som får plats. Mina högerfot pressar sig fortfarande något förvriden in med njutning i den våta strandkanten, min bröstkorg vilar något längre upp och mina armar som desperat försökte fäkta medan kroppen illa flydde stretar i en mest onaturlig ställning bredvid. Mitt ansikte ska precis till att kippa efter andan och avlägsna finfördelade snytingar från de bägge andningsvägarna när vågen slår till. Det fanns en anledning att fötterna stannade till vid kanten, eftersom den solvärmda fuktigheten är så många grader mer het än det faktiskt vattnet utåt. Den första vågen från den strandnära delen kanske är ljummen och på något sätt känns det skönt när den sköljer gruset från min fallna kropp. Den andra och tredje och fjärde vågen kommer längre ut från havet där isberg badar och torskarna kan fiskas och läggas direkt i frysdisken.
Tre äldre damer, säkert visa av ålderdom men med ansikten av skrynkliga lakan som någon glömt och låtit torka i tvättmaskinen, fnittrar någonstans i närheten. De har med all säkerhet sett mina bravader och med åldern i bagaget har de upplevt alla former av vågor i alla mätbara temperaturer. Eftersom mina båda fötter ingalunda är avslutade med sina älskarinnefasoner ligger jag kvar efter att den sista vågen pussat strandvassen adjö och åter vänt ut till sjöss. Mina armar har återvänt och de stödjer under min haka när jag tittar upp för att se vad damerna har att berätta.
- Hur är det fatt min unga man? yttrar sig damen med rosbeströdd Lidlbaddräkt i mitten.
- Varför ligger ni bara där? lägger hennes väninna till och kittlar sin iller som borrar sig än djupare in mellan brösten som för allmänhetens bästa borde döljas av något mer än den rödvitrandiga bikinin som egentligen marknadsförs till en målgrupp två generationer efter hennes.
- Han har säkert inget jobb, svarar mellandamen direkt.
- Har ni inget jobb min unge man? frågar hon sen och adderar innan jag hinner registrera hennes fråga:
- Ja, det är synd om ungdomen, inget engagemang alls har de.
Jag öppnar munnen för att berätta om hur min ålder faller ganska långt ifrån det jag själv skulle kalla ungdom och samtidigt påpeka att jag tjänar ganska bra med pengar på min designade toalettartikelserie, framför allt den gula. Det förvånar mig varje gång månadsinbetalningarna når mitt då redan tömda bankkonto att någon överhuvudtaget skulle vilja ha gula tvålkoppar i sitt badrum, men så länge jag får betalt väljer jag att hålla käften och inte skriva något om det i min veckokrönika i en av landets största designtidningar. Ja, det vill jag också berätta om för damerna men när min tunga fått instruktioner från den lilla men ändå logiska delen av min hjärnbark är solstolarna tomma. Ordentligt uttänjda men ändå tomma. Illern har fått ett bälte runt halsen som den givetvis redan har gått ur och den är precis på väg att hitta ett nytt mysigt tillhåll mellan ett par väl utvalda solbrända skinkor på en yngre ensamstående mäklare när jag vänder mig om och möter den illavarslande synen av tre knytten omanglade lakan i rödvitt, rosor och brunt som vadar ut i havet framför mig. De har alla varsin termometer dinglande kring vaden i ett gummiband och kan vid varje givet tillfälle titta på de nödvändigt överdrivet stora siffrorna för att se temperaturen på vattnet.
Ett gällt skrik bryter genom luften från en ensamstående ung man som fått oväntat besök och det får mina båda fötter att tappa koncentrationen tillräckligt länge för mitt nervsystem att åter ta kontrollen över dem för en stund. All lust att ta ett dopp har runnit av och jag greppar min handduk och min strandväska innehållandes tre fyra centileters plastflaskor med färdigblandad Fidel Castro, ett par riktigt dyra och samtidigt konstigt nog ganska snygga solbrillor, en påse chilivalnötter och två tiopack kondomer av blandad sort. Egentligen borde de har varit slut vid det här laget, men jag lyckas av alltför många efterkonstruerade anledningar inte få fram dem innan det är dags att dra sig tillbaka. Ibland funderar jag på ifall sonen jag aldrig fått träffa uppskattar min brist på ejakulativt tålamod. Jag skulle förstås ha kunnat berätta för honom om det, men eftersom vi aldrig har träffats har inte rätt tillfälle infunnit sig och samtidigt ska man ju fråga sig hur mycket en femåring förstår av sånt. Jag river av tre kondomer och lägger på var och en av damernas solstolar innan jag lämnar stranden, som en hemlig flörtande hälsning, för att väcka ett hopp om liv alldeles nära döden och eftersom jag ändå inte verkar få någon annan nytta av dem. Men mest gör jag det nog för att jävlas.
På tillräckligt stort avstånd från de direkta dofterna av extrasaltat smör ligger de unga och i storleksmässig jämförelse pyttesmå tonårstjejerna. Själva förstår de inte hur personer med fler hekto fett än kroppscentimeters längd kan tillåtas på allmänna platser. En gång varje halvtimme sätter de sig upp för att kontrollera att de är ordentligt fastknutna i de snören som förhindrar deras lätta och enligt dem själva perfekta kroppar från att blåsas ut till havs. Det ger dem också ett tillfälle att spana hur mycket närmre muskelpojkarna kommit sen den senaste halvtimmen och det slår mig att brösten på dessa killar är så mycket större än på tonårstjejerna. Muskelpojkarna har ett enkelt och samtidigt sofistikerat sätt att närma sig de kroppar som de hoppas framåt kvällen ska vara såväl nakna som tätt sammanpressade mot sina egna. De ligger med böjda knän, egentligen av flera anledningar, och varje gång de sträcker sig för att visa sin otroliga spänstighet, vilket sker onödigt ofta, kasar de ett par decimeter uppåt på sandstranden. Under ett par timmar har de lyckats ta sig flera meter och det är alltid en balansgång. Ifall de visar sin flexibilitet alltför ofta kan de ge tonårsflickorna intrycket av att kvällens sammanpressning kommer att vara av en alltför akrobatisk och i längden tröttsam akt. Om de å andra sidan hasar sig för sakta kan kvällens nöje ha solbadat klart för dagen och begett sig hemåt. På sensommaren är de mer lyckosamma av erfarenheten, men i början av värmeböljan finns allt för många amatörer som stör spelet.
Barnfamiljerna gläder oss denna dag med sin absoluta frånvaro. Havets skönhet blir så mera påtaglig när man slipper trampa snett i nonchalant bortkastade nyttjade blöjor. Förvisso brukar de yngres då och då återkommande eller faktiskt ständiga skrik ta ut måsarnas aldrig ändliga rop efter fisk som varit nästa slut sedan ett decennium ta ut varann och skapa ett slags ljudligt vakuum som mitt öra uppfattar som tystnad. I avsaknad av detta hör jag istället varierat fnitter, gnisslande lårsenor och ett och annat pop.
Det har nog gått en timme sedan jag somnade att döma av de meterlånga spåren i sanden nedanför muskelpojkarnas fötter och jag vaknar av ett poppat majskorn som studsar till ett par gånger på min haka och mitt bröst för att vackert landa prick i min navel. En domarinstinkt i min hjärnbark ger popcornet tio poäng innan jag hastigt stoppar det i munnen. Solstekt majs är segare än de vi brukar göra i micron hemma konstaterar jag och känner hur ryggen stretar mot när jag sätter mig upp. Än har de läkande egenskaperna i den senaste alternativa behandlingen inte gjort verkan och jag börjar åter igen ångra att jag dedikerat mina sista morfintabletter till mitt experimenterande med lugnande ekologiska sockerärtor.
Vattnet ser lockande ut och mina torra tår omplacerar sanden vid mina fötter och sen av egen vilja pressar de upp hela min kroppstyngd och drar mig mot havet. Jag känner andetagen av alla oceaniska gudinnor när de omfamnar min kropp i en ljummen bris och drar sina tusantals mjuka fingrar genom mitt hår. Precis när vänster fot placerar sig lägligt nära där havet möter sanden så har fläsklägget största och enda son besämt sig för att bomba med sin vackraste av tyngdpunkter från bryggan som sträcker sig ut nära mig. Gudinnorna håller andan och tystnaden får alla solbadare att kisande se ut mot horisonten. Plasket är öronbedövande när det når våra öron 0,3 sekunder senare än den fem meter höga vattenpelaren chockerat våra hornhinnor. Torr och oerhört dum som den är väljer vänsterfoten att lugnt ligga kvar och kela med den våta strandnära sanden. Medan högerfoten avundsjukt ser med svartsjuka på när partners alltmera vältrar sig i mjuk våt sand reagerar mina övriga kropp med bestörtning på nyheterna från hornhinnorna och 0,3 sekunder senare på en bekräftande rapport från hörsnäckan. I min barndom kunde vi flyga och efter idoga försök att landa utan det självklara blodvitet upptäckte vi att lim även kunde användas för att sätta ihop saker. Två droppar superlim på varje fot brukade räcka och den som kunde hålla balansen längst medan vi pepprade varann med chilidoppande valnötter fick ära och berömmelse och givetvis flest blåmärken då han blivit pepprar längst av alla. När den ena foten hånglar med strandkanten och den andra svartsjukt försöker komma på sätt att spöa upp sand som inte går att spöa upp tappar de all kommunikation med resten av kroppen. När man hastigt vänder sig om för att fly alltför raskt närmande vågor från en yngre fläskläggsvattenbomb blir därför effekten densamma som att fötterna vore limmade till marken. Det är nu jag måste erkänna att jag alltid föll först i valnötskriget och direkt tappar min kropp balansen och marken tittar upp mot mig och längtar efter att få åsamka mig största möjliga smärta när den tar emot mig. Fördelen med sand är att det är en ganska mesig mark, stor i orden och liten på jorden. Nackdelen är att den är så fantastiskt finfördelad att den tar sig in precis överallt och passar gärna på att trycka in så mycket grus i näsgångar och gummar som får plats. Mina högerfot pressar sig fortfarande något förvriden in med njutning i den våta strandkanten, min bröstkorg vilar något längre upp och mina armar som desperat försökte fäkta medan kroppen illa flydde stretar i en mest onaturlig ställning bredvid. Mitt ansikte ska precis till att kippa efter andan och avlägsna finfördelade snytingar från de bägge andningsvägarna när vågen slår till. Det fanns en anledning att fötterna stannade till vid kanten, eftersom den solvärmda fuktigheten är så många grader mer het än det faktiskt vattnet utåt. Den första vågen från den strandnära delen kanske är ljummen och på något sätt känns det skönt när den sköljer gruset från min fallna kropp. Den andra och tredje och fjärde vågen kommer längre ut från havet där isberg badar och torskarna kan fiskas och läggas direkt i frysdisken.
Tre äldre damer, säkert visa av ålderdom men med ansikten av skrynkliga lakan som någon glömt och låtit torka i tvättmaskinen, fnittrar någonstans i närheten. De har med all säkerhet sett mina bravader och med åldern i bagaget har de upplevt alla former av vågor i alla mätbara temperaturer. Eftersom mina båda fötter ingalunda är avslutade med sina älskarinnefasoner ligger jag kvar efter att den sista vågen pussat strandvassen adjö och åter vänt ut till sjöss. Mina armar har återvänt och de stödjer under min haka när jag tittar upp för att se vad damerna har att berätta.
- Hur är det fatt min unga man? yttrar sig damen med rosbeströdd Lidlbaddräkt i mitten.
- Varför ligger ni bara där? lägger hennes väninna till och kittlar sin iller som borrar sig än djupare in mellan brösten som för allmänhetens bästa borde döljas av något mer än den rödvitrandiga bikinin som egentligen marknadsförs till en målgrupp två generationer efter hennes.
- Han har säkert inget jobb, svarar mellandamen direkt.
- Har ni inget jobb min unge man? frågar hon sen och adderar innan jag hinner registrera hennes fråga:
- Ja, det är synd om ungdomen, inget engagemang alls har de.
Jag öppnar munnen för att berätta om hur min ålder faller ganska långt ifrån det jag själv skulle kalla ungdom och samtidigt påpeka att jag tjänar ganska bra med pengar på min designade toalettartikelserie, framför allt den gula. Det förvånar mig varje gång månadsinbetalningarna når mitt då redan tömda bankkonto att någon överhuvudtaget skulle vilja ha gula tvålkoppar i sitt badrum, men så länge jag får betalt väljer jag att hålla käften och inte skriva något om det i min veckokrönika i en av landets största designtidningar. Ja, det vill jag också berätta om för damerna men när min tunga fått instruktioner från den lilla men ändå logiska delen av min hjärnbark är solstolarna tomma. Ordentligt uttänjda men ändå tomma. Illern har fått ett bälte runt halsen som den givetvis redan har gått ur och den är precis på väg att hitta ett nytt mysigt tillhåll mellan ett par väl utvalda solbrända skinkor på en yngre ensamstående mäklare när jag vänder mig om och möter den illavarslande synen av tre knytten omanglade lakan i rödvitt, rosor och brunt som vadar ut i havet framför mig. De har alla varsin termometer dinglande kring vaden i ett gummiband och kan vid varje givet tillfälle titta på de nödvändigt överdrivet stora siffrorna för att se temperaturen på vattnet.
Ett gällt skrik bryter genom luften från en ensamstående ung man som fått oväntat besök och det får mina båda fötter att tappa koncentrationen tillräckligt länge för mitt nervsystem att åter ta kontrollen över dem för en stund. All lust att ta ett dopp har runnit av och jag greppar min handduk och min strandväska innehållandes tre fyra centileters plastflaskor med färdigblandad Fidel Castro, ett par riktigt dyra och samtidigt konstigt nog ganska snygga solbrillor, en påse chilivalnötter och två tiopack kondomer av blandad sort. Egentligen borde de har varit slut vid det här laget, men jag lyckas av alltför många efterkonstruerade anledningar inte få fram dem innan det är dags att dra sig tillbaka. Ibland funderar jag på ifall sonen jag aldrig fått träffa uppskattar min brist på ejakulativt tålamod. Jag skulle förstås ha kunnat berätta för honom om det, men eftersom vi aldrig har träffats har inte rätt tillfälle infunnit sig och samtidigt ska man ju fråga sig hur mycket en femåring förstår av sånt. Jag river av tre kondomer och lägger på var och en av damernas solstolar innan jag lämnar stranden, som en hemlig flörtande hälsning, för att väcka ett hopp om liv alldeles nära döden och eftersom jag ändå inte verkar få någon annan nytta av dem. Men mest gör jag det nog för att jävlas.
26 april 2007
2.
Kranen har droppat i snart tio minuter nu. Jag har redan varit upp tre gånger och spänt vredet till varmvattnet, vridit den en millimeter längre än den suttit förut. Den håller sig någon timme, ibland kanske så många som två. Nu gick det bara en halvtimme innan den första droppen klämde sig ut, pressade sig fram genom strilen. Det var tio minuter sen, och jag har tröttnat på att resa mig upp. Den får fortsätta droppa, även ifall varje dripp dropp kittlande river på varje nerv i min kropp.
08 april 2007
1
Rummet var tills alldeles nyligen fullt av människor. Vänner såväl som ett par jobbiga personer vars närvaro antingen var väldigt störande eller inte alls märktes av. Tills alldeles nyligen stod en av dem bredvid mig och talade med såväl ord som flygande bitar nötter ur hans mun och en doft av lågprisöl försökte sakta kittla mina näsborrar. Vad han sa brydde jag mig inte om och ändå stod min kropp kvar, som av vänlighet eller tröstlöshet eller för att man låter andra tala till punkt innan man hastigt avlägsnar sig till den matematiskt mest avlägsna punkten av lägenheten.
En mycket liten, och ändå märkbart blöt bit nöt hade fastnat strax under mitt högra öga och jag skulle precis till att vifta av den på ett diskret sätt och ändå påfallande märkbart för den gladlynte mannen som i sin mun förvarade resten av nötsamlingen. När han plötsligt och utan förvarning försvann. Trots att han endast funnits i min ögonvrå så fann jag denna vrå vara tom och lika tom var nästa ögonvrå när jag hastigt vände hela mitt ansikte åt höger. Jag kunde svära på att han precis stod där och visst känner jag fortfarande en blöt bit nöt under mitt högra öga. Jag kan till och med nästan se den, där den ligger och vilar i en pool av någon annans saliv.
Då börjar min vänstra ögonvrå påkalla min uppmärksamhet och jag registrerar i min hjärna hur något rör sig. Mina ögon är fortfarande fokuserade, helt fokuserade på att hitta nötbiten men orkar snart inte med nyfikenheten längre och börjar leta sig åt vänster. Ett par hårda blinkningar för att fukta hornhinnan och försäkra att det inte är en synvilla. Nöten sitter envist kvar trots hudens sammandragningar när mina ögon leker kurragömma bakom ögonlocken. Jag stänger dem en sista gång och när de öppnas är mina ögon och hela min kropp riktad åt det som alldeles nyss var vänster.
- Var har du varit någonstans? frågar en inte alltför tunn, men garanterat kvinnlig röst.
Det är fortfarande oklart var alla människorna tog vägen och jag blickar än åt höger och än åt vänster och med en snabb titt upp i taket för att dubbelkolla att de inte tysta satt sig där börjar jag utforska situationen. En oro börjar fylla mina vener och jag fokuserar hårt på att inte gripas av panik med ett rusande från lägenheten som utkomst. Handlingsförlamningen har dock redan hunnit slå till då en bit jordnöt fortfarande befinner sig i mitt ansikte, nu sakta på väg neråt i en seg lina av saliv och svett.
- Var har du varit? frågar rösten igen.
- Jag... (djupt andetag) Jag är... har varit här. Jag är här. svarar jag med tunghäftad mun.
Kvinnan, det låter som en kvinna, hon står under en skugga och de största dragen av hennes ansikte är dolda. Som det ser ut nu kan hon vara vem som helst. De bitar av hennes kläder som inte vilar under mörk skugga är röda och jag blundar och försöker minnas vilka gäster som haft röda plagg på sig eller med sig. Kanske någon anlände i en röd kappa?
- Jag har saknat dig. säger hon, inte med en darr i rösten utan lite sorgset och samtidigt en kort sekund därefter med ett stänk av glädje: - Har du saknat mig?
Hennes ansikte är fortfarande dolt, och fast hennes lilla och korta leende glimtade till i det enkla ljus som finns kvar i lägenheten hittar jag ingen minnesbild. Leenden är med doftar det bästa i mina minnen och ändå finns inget där som liknar det här.
Ett andetag och sen säger jag: - Ursäkta, men. Ursäkta, jag ser inte dig i mörkret. Skulle du inte vilja komma fram ett steg?
Hennes doft har inte nått mig än. Kvar hänger inte längre doften av billig öl och upptuggade jordnötter. Ingen doft alls finns i rummet faktiskt, vilket gör mig förvånad. Inte ens nöten som nu kommit en bra bit nedför min kind verkar utsöndra någon form av doft. Och det är nu jag upptäcker att rummet inte längre bara är tyst, det är helt frånvarande med omvärlden. Elementens brummande och fotsteg mot gatan utanför har helt flytt.
- Kan inte du komma ett steg närmare mig istället? säger hon.
Det som tidigare var oro börjar nu omvandlas till nyfikenhet och det är något i hennes röst som inte är helt okänt. Kanske vill jag att det ska vara så och därför vågar ta steget fram, så nära att jag nu möts av en bekant doft. Det är ingen jag har känt på någon gata, eller i något hus eller någon annan plats jag minns mig varit på. Det är ingen doft jag kopplar till ett speciellt ansikte, det är en doft jag bara känner och den känslan börjar nu kittla mina armar. Den känslan börjar nu kittla mitt bröst och en värme sprider sig för varje steg närmare jag kommer.
- Har du saknat mig? frågar hon igen.
Är det tårar jag känner? Är det tårar som vätskar mina ögon? En djup saknad finner sin plats i mitt bröst och trivs med värmen och kittlas likså av doften. Hon står nu bara en meter framför mig och nu älskar jag henne utan att någonsin ha sett hennes ansikte eller rört hennes hand.
Varifrån kommer dessa starka känslor? Var i mitt minne finns denna röst och denna doft som sveper runt mig och tränger djupt in och väcker upp dessa känslor?
- Något enormt. svarar jag utan att veta vad svaret betyder.
Hon står fortfarande stilla i mörkret. Kanske hade jag hoppats och trott att svaret skulle få henne att träda fram och visa sig. Kanske lät mitt svar inte alls ärligt, trots att det ändå kändes så sant när jag sa det. Jag undrar när hennes hand plötsligt lyfter och får det röda plagget att kort svepa till och hennes leende kommer tillbaka.
- Jag visste att du skulle komma tillbaka. säger hon och hennes hand är snart vid min kind.
Hennes öppna hand nuddar vid min kind och biten av nöt faller av och hela mitt ansikte drunknar i hennes hand och vill stanna där för alltid. Och mina ögon är stängda och en tår tränger igenom ögonlocken och sätter sig stilla och tittar på hennes hand.
En onykter mansröst bryter igenom tystnaden.
- Hörru! Ja'e lessen, men du hade visst en bit nöt där.
En stank av billig öl och aftershave från en lågvarukedja river upp mina ögon jag känner en skrovlig hand på min kind.
- Så'rå, nu är den borta. säger han och hickar för säkert tjugoåttonde gången den senaste kvarten.
Borta är kittlingen och tillbaka är brummet från elementet och dunket från ljudanläggningen i rummet bredvid. Tillbaka är nötspottaren och borta är saknaden av en kvinna jag aldrig verkar ha träffat. Jag vänder mig hastigt och tittar och vet redan att ingen kommer vara där. Inget rött plagg och ingen doft och ingen hand.
(ej avslutad)
En mycket liten, och ändå märkbart blöt bit nöt hade fastnat strax under mitt högra öga och jag skulle precis till att vifta av den på ett diskret sätt och ändå påfallande märkbart för den gladlynte mannen som i sin mun förvarade resten av nötsamlingen. När han plötsligt och utan förvarning försvann. Trots att han endast funnits i min ögonvrå så fann jag denna vrå vara tom och lika tom var nästa ögonvrå när jag hastigt vände hela mitt ansikte åt höger. Jag kunde svära på att han precis stod där och visst känner jag fortfarande en blöt bit nöt under mitt högra öga. Jag kan till och med nästan se den, där den ligger och vilar i en pool av någon annans saliv.
Då börjar min vänstra ögonvrå påkalla min uppmärksamhet och jag registrerar i min hjärna hur något rör sig. Mina ögon är fortfarande fokuserade, helt fokuserade på att hitta nötbiten men orkar snart inte med nyfikenheten längre och börjar leta sig åt vänster. Ett par hårda blinkningar för att fukta hornhinnan och försäkra att det inte är en synvilla. Nöten sitter envist kvar trots hudens sammandragningar när mina ögon leker kurragömma bakom ögonlocken. Jag stänger dem en sista gång och när de öppnas är mina ögon och hela min kropp riktad åt det som alldeles nyss var vänster.
- Var har du varit någonstans? frågar en inte alltför tunn, men garanterat kvinnlig röst.
Det är fortfarande oklart var alla människorna tog vägen och jag blickar än åt höger och än åt vänster och med en snabb titt upp i taket för att dubbelkolla att de inte tysta satt sig där börjar jag utforska situationen. En oro börjar fylla mina vener och jag fokuserar hårt på att inte gripas av panik med ett rusande från lägenheten som utkomst. Handlingsförlamningen har dock redan hunnit slå till då en bit jordnöt fortfarande befinner sig i mitt ansikte, nu sakta på väg neråt i en seg lina av saliv och svett.
- Var har du varit? frågar rösten igen.
- Jag... (djupt andetag) Jag är... har varit här. Jag är här. svarar jag med tunghäftad mun.
Kvinnan, det låter som en kvinna, hon står under en skugga och de största dragen av hennes ansikte är dolda. Som det ser ut nu kan hon vara vem som helst. De bitar av hennes kläder som inte vilar under mörk skugga är röda och jag blundar och försöker minnas vilka gäster som haft röda plagg på sig eller med sig. Kanske någon anlände i en röd kappa?
- Jag har saknat dig. säger hon, inte med en darr i rösten utan lite sorgset och samtidigt en kort sekund därefter med ett stänk av glädje: - Har du saknat mig?
Hennes ansikte är fortfarande dolt, och fast hennes lilla och korta leende glimtade till i det enkla ljus som finns kvar i lägenheten hittar jag ingen minnesbild. Leenden är med doftar det bästa i mina minnen och ändå finns inget där som liknar det här.
Ett andetag och sen säger jag: - Ursäkta, men. Ursäkta, jag ser inte dig i mörkret. Skulle du inte vilja komma fram ett steg?
Hennes doft har inte nått mig än. Kvar hänger inte längre doften av billig öl och upptuggade jordnötter. Ingen doft alls finns i rummet faktiskt, vilket gör mig förvånad. Inte ens nöten som nu kommit en bra bit nedför min kind verkar utsöndra någon form av doft. Och det är nu jag upptäcker att rummet inte längre bara är tyst, det är helt frånvarande med omvärlden. Elementens brummande och fotsteg mot gatan utanför har helt flytt.
- Kan inte du komma ett steg närmare mig istället? säger hon.
Det som tidigare var oro börjar nu omvandlas till nyfikenhet och det är något i hennes röst som inte är helt okänt. Kanske vill jag att det ska vara så och därför vågar ta steget fram, så nära att jag nu möts av en bekant doft. Det är ingen jag har känt på någon gata, eller i något hus eller någon annan plats jag minns mig varit på. Det är ingen doft jag kopplar till ett speciellt ansikte, det är en doft jag bara känner och den känslan börjar nu kittla mina armar. Den känslan börjar nu kittla mitt bröst och en värme sprider sig för varje steg närmare jag kommer.
- Har du saknat mig? frågar hon igen.
Är det tårar jag känner? Är det tårar som vätskar mina ögon? En djup saknad finner sin plats i mitt bröst och trivs med värmen och kittlas likså av doften. Hon står nu bara en meter framför mig och nu älskar jag henne utan att någonsin ha sett hennes ansikte eller rört hennes hand.
Varifrån kommer dessa starka känslor? Var i mitt minne finns denna röst och denna doft som sveper runt mig och tränger djupt in och väcker upp dessa känslor?
- Något enormt. svarar jag utan att veta vad svaret betyder.
Hon står fortfarande stilla i mörkret. Kanske hade jag hoppats och trott att svaret skulle få henne att träda fram och visa sig. Kanske lät mitt svar inte alls ärligt, trots att det ändå kändes så sant när jag sa det. Jag undrar när hennes hand plötsligt lyfter och får det röda plagget att kort svepa till och hennes leende kommer tillbaka.
- Jag visste att du skulle komma tillbaka. säger hon och hennes hand är snart vid min kind.
Hennes öppna hand nuddar vid min kind och biten av nöt faller av och hela mitt ansikte drunknar i hennes hand och vill stanna där för alltid. Och mina ögon är stängda och en tår tränger igenom ögonlocken och sätter sig stilla och tittar på hennes hand.
En onykter mansröst bryter igenom tystnaden.
- Hörru! Ja'e lessen, men du hade visst en bit nöt där.
En stank av billig öl och aftershave från en lågvarukedja river upp mina ögon jag känner en skrovlig hand på min kind.
- Så'rå, nu är den borta. säger han och hickar för säkert tjugoåttonde gången den senaste kvarten.
Borta är kittlingen och tillbaka är brummet från elementet och dunket från ljudanläggningen i rummet bredvid. Tillbaka är nötspottaren och borta är saknaden av en kvinna jag aldrig verkar ha träffat. Jag vänder mig hastigt och tittar och vet redan att ingen kommer vara där. Inget rött plagg och ingen doft och ingen hand.
(ej avslutad)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)