5

Det är verkligen skönt att leva bland ett så tillbakadraget folk. Mängden oförskämdheter man kan komma undan med verkar aldrig ta slut. Den enklaste och som samtidigt skapar en bekväm tillvaro är att reservera sittplatser med sin bara uppenbarelse. Även om min kroppslängd är långt under den av flera nära vänner trivs mitt rumsliga sinne och självklart ömma ryggslut av stor fysisk yta. Detta presenteras bäst av armar sträckta långt förbi det egna nackstödet och ben i kors som kaxigt tar upp mer än de två decimeter tilldelade luftrummet under knähöjd. Med en självsäker och inte alltför glad uppsyn i ögonhöjd är området säkrat från åtminstone den generella populationen, som hellre står upp än ber mig krympa ihop min benklyka eller klippa ner längden på mina armar.

Nu sitter min rumpa väl ingjuten i ett välsuttet och mjukt säte vid fönstret på spårvagnen och resten av min lekamen upptar mentalt de tre andra platserna. Populationen har varit god mot mig och två alldeles för vänliga själar står och balanserar i trappan och tittar ibland längtande mot platserna i mitt kungarike, men de skulle hellre låta sina döttrar pierca brösten än fråga om lov för att sitta vid kungens sida. Jag nickar mjukt och royalistiskt åt dem innan min blick åter igen vänds mot husen som sakta, ack så sakta passerar förbi. När vagnen stannar till ett par hållplatser innan min avgång stiger ett avbräck från generaliteten ombord och instinktivt sträcker min rygg på sig och bröstkorgen hävs utåt och mina fötter sträcker sig de sista sju centimeterna av mitt land. Och hon bara sätter sig ner bredvid mig. Med hela sina hand uppmanar hon sin manlige vän att göra samma på sätet mitt emot.
- Så det var ju inte konstigt att han fick gå, säger hon och trycker sin vänstra skinka allt djupare ner i sätet.
Mannen mitt emot, som säkert är en beroende vän, nickar medhållande och tittar sedan ursäktande åt mitt håll.
- Flytta på benen, uttrycker sig kvinnan plötsligt.
En sammanpressad blick är det enda ett förvånat jag kan leverera tillbaka och innan vagnen börjar hacka i sin framfart på grund av en sedan länge eftersatt renovering av spåren tar hennes vänstra skinka satts och knuffar till min högra.
- Hallå! Flytta på benet! Orden lämnar hennes mun tillsammans med dofter av halvtuggade pintjenötter som slagit sig till ro mellan hennes tänder och byggt upp ett rikligt samhälle med fem stolta generationer bakom sig.
En grymtning och ett par enklare ryck med mina numera vingklippta armar är det enda som lyckas uttryckas från den rostnande tron där jag sårad sitter kvar.
Kvinnan rättar till sin obefintliga frisyr och väljer att helt ignorera mina känslofyllda grymtningar.
- Såhär är det, pressar hon surt ut mellan sina spända läppar så kraftigt att andra generationen av familjen Pintje numera inte finns ibland oss.
- Såna är dem. Pojkar!
Till och med det blyga paret i trappan har nu fångats av monologen och undrar tillsammans med övriga vagnens invånare vad hon egentligen menade med det.
- Jag ber verkligen om ursäkt för det här, säger hon till mannen som vid det här laget känner sig ganska obekväm med denna påtvingade vänskap som egentligen mest beror på ett dåligt ligg nån gång på 90-talet och ångesten som uppstod när han träffade sin bror igen dagen efter.

Min hållplats närmar sig och inom 30 sekunder behövs ett beslut ifall jag sårad ska lämna mitt tillknycklade kungarike eller utan någon som helst vettig anledning sitta kvar och försvara det. Då reser sig plötsligt kvinnan och säger att hon vill sitta någon annanstans och när de båda lämnat mitt synfält och spåren av pintjedoft knappt längre känns saktar vagnen in vid min hållplats. Jag vickar lite lätt på mina fötter och knackar med fingrarna på en krater skapad av en nitisk vänsterskinka. Paret har redan klivit av trappen och det finns inte längre någon jag kan vända mig till för att pröva den kungliga blicken. Det gör mig högst osäker på ifall jag sitter kvar som segrare över det här slaget. Dörrarna öppnas och där ute lockar friska vindar som vill väcka liv i min döende stolthet. När vagnen gnisslande tuffar iväg bakom mig och mina ben åter funnit fast mark inser ett par bortglömda celler innanför skallbenet att ära ofta förknippas med en alltför hastig bortgång av svärd eller andra spetsiga föremål, varpå jag omedelbart slutar bry mig om den nyligen inträffade incidenten och börjar promenera hemåt.