Kapitel ett.

Verkligheten kunde inte befinna sig i närheten. Ingen av oss förstod egentligen vad den andre sa och det var ett moln av outtalade meningsskiljaktigheter emellan oss. Du hade precis kommit tillbaka från en konsert med dina vänner och på något sätt hade de övertygat dig om att ikväll var kvällen när vi skulle en gång för alla prata om vårt förhållande. Jag hade varit hemma och satt på upp nya lister i sovrummet. Du stod och tittade länge på mig när du kom in genom dörren. Det var som att du inte längre visste vem jag var, som att du hade klivit in i hemmet hos en främling och samtidigt utan rädsla och med stor nyfikenhet tagit ett försiktigt kliv in i någon annans liv.

Om det finns något människor är särskilt duktiga på så är det att vara ifrågasättande, funderande, ororande, separerande. Att skapa är endast för några få, för de övriga är ett upprivet rivande av vardag och nonsens ett vardagligt antagande i åtagande. Det är ingen konst att skapa kaos, det ligger i konstens natur att vara kaos fast ur kaos föds inte konst, utan bara konstiga relationer såsom den vi haft de senaste tre åren.

Jag tittade upp i taket, ner i golvet, på dina nyköpta skor och på mina gamla. Jag tittade igenom dig och jag tittade förbi dig, för mina ögon studsade bara bort från dina när jag tog ett vanligtvis självklart steg att se dig. Du hade inte och skulle aldrig mer se mig heller. Den här dagen var det slut.

Ingenting tar någonsin egentligen slut. Allting fortsätter, kaoset placerar bara objekten som är oss och våra vänner på helt nya platser bara för att ibland otvunget tvingas korsa våra vägar. Fast där de korsas möts de egentligen inte. Slut är slut.

Så vi pratade. Vi skrek. En av oss satt tysta, medan den andra berättade allt som borde och aldrig ville bli som den tänkt. Sedan tvärtom och vi insåg nog precis den kvällen att vi aldrig egentligen någonsin hade förstått vad vi gjorde med varann. Den ena dagen födde den andra och solen slukade månen som spottade upp solen som omfamnade månen som blev till nätter och dagar som år senare varit sprängfyllda av ett stort ingenting.

I alla fall kändes det så. Som att mycket hade hänt och nu hade det aldrig hänt. Som om år hade gått och nu hade inga dagar passerat överhuvudtaget och när jag klev in genom den där dörren och såg dig, så stod någon annan där och jag började om precis den dagen när vi faktiskt aldrig möttes.

Och idag lever du ett liv som du alltid har levat parallellt med det oliv vi förde under på sekunden lika lång tid. Som om vi aldrig hade börjat och därför aldig kunde sluta. För vi har inte hänt och bilderna på dig och mig är på dig någon annan. Som de alltid har varit.

Sorg. Någonstans på vägen fanns det sorg. Den rann, strömmade, kramade, log och slog och smärtan var lika påtaglig. Fast nu är den borta. För den hade aldrig funnits liksom oss. Den hade aldrig tagit ett kliv innanför min dörr och inte heller hade jag hälsat på den på en morgonpromenad eller vinkat från en stadsbuss. Blotta existensen av sorgsens exstas har exklusigt exkluderats från mitt minne, sinne och boken om mitt liv. De sidorna skrevs aldrig eller revs ut och ersattes av nya. Bläcket har inte blött kanterna och en nyfuktad penna ligger framför mig.

Vi kramade varandra och sa farväl och du gick ut genom dörren lika oförstått förstående som när jag klev in. Jag föll bakåt och lät kaoset ro mig dit den ville utan oro. Det var igår och jag står nu utanför en dörr och tänkte knacka på.

Idag skriver jag mitt första kapitel.